Oavsett om det under kvällens diskusfinal i friidrotts-VM i Qatar blir en rad ogiltiga kast av Daniel Ståhl, eller om han får till en prestation som ger honom både guldmedalj och Bragdguldet, kommer han att stå för årets bragd i understatement.

Precis som när Ryssland och Kina arrangerade OS är atleter, medier och åskådare i Qatar en del i den propaganda som kallas "sportwashing", där hel- och halvdiktaturer försöker tvätta landets rykte genom idrott. Det finns åtminstone tre sätt för aktiva att hantera situationen: tystnad (vanligast), kritiska markeringar (som höjdhopparen Emma Greens snygga nagelprotest under friidrotts-VM i Moskva) och naiva hyllningar som spelar arrangörsnationen rakt i händerna. 

Daniel Ståhl valde det senare. När SVT frågade vad han tycker om att tävla på platsen svarade han med att hylla organisationen och konstatera att "det är lite annorlunda lagar och sånt där men det är bara att acceptera det".

De "lite annorlunda" lagarna handlar om att Qatar är en diktatur där emiren bestämmer. Homosexualitet är förbjudet, det råder inte yttrandefrihet, kvinnor utsätts för diskriminering, och Amnesty har kritiserat villkoren för migrantarbetarna som byggt arenan där friidrotts-VM hålls (Aftonbladet, 20/9). I en rapport med fokus på byggandet av arenor för fotbolls-VM 2022 har Amnesty jämfört arbetsförhållandena med slavarbete och många ska ha dött (DN, 9/11-2017).

Därutöver vet vi inte alla orsaker till att Qatar fick friidrotts-VM 2019 och fotbolls-VM 2022, men vi vet att det handlade om stora summor pengar, mutor och korruption. Vi vet också att det tyvärr inte är sista gången som stora mästerskap arrangeras i länder där mänskliga rättigheter är mindre värda än innehållet i hinderlöparnas vattengrav. 

Det understryker varför de större idrottsförbunden måste städa ut korruptionen och upprätta tydliga regler för arrangörsnationer. Tills det är på plats bör atleter som inte vill markera följa rådet att fokusera på sin idrott och därutöver hålla tyst.