Den ryska regimens krig mot Ukraina har gått in i ett nytt skede. Angreppet är öppet och massivt, och avsikten uttrycks i klartext. Målet är att utplåna den ukrainska staten.

Detta är ett klassiskt erövringskrig med eko från de mörkaste åren i Europa på 1900-talet. En brutal, genommilitariserad diktatur angriper oprovocerat en fredlig demokrati med syfte att välta dess styre och kuva dess befolkning. Det görs av inget annat skäl än att man inte accepterar denna fria nations existens.

Det syntes tydligt natten mot torsdagen i tv-talen från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och Rysslands Vladimir Putin. Medan den förre talade om kärleken till sitt land, vikten av frihet och fred och vädjade till Rysslands befolkning, var den senares tal även denna gång fullt av svavelosande hat av en sort som väcker minnen.

Även nivån av lögner och nyspråk som används av Moskva för att rättfärdiga angreppet är som hämtade från detta europeiska förflutna. Kreml skjuter nu sönder ett fredligt, demokratiskt land under parollen ”rensa Ukraina från nazister”. Den ryska ledningen säger sig ingripa till skydd för den ryskspråkiga befolkningen som påstås vara utsatt för ”folkmord”. 

Men omkring halva landet är ryskspråkigt, inklusive president Zelenskyj, och det språkliga förtrycket är ett propagandafoster. Det närmaste folkmord man kommer i Ukraina är det som den ryska ockupationsmakten riktar mot krimtatarer på Krim – förbud mot deras organisationer, massfängslanden och skenrättegångar, mord, försvinnanden, tortyr. Märk väl att det var under samma paroller som nu, att skydda Krimborna mot ukrainska nazister, som den ockupationen genomfördes.

Och detta är lärdomen: Överallt där ryska statens ”befriare” drar fram följer förödelse, död och förtryck.

Det finns dock åtminstone två omständigheter som skiljer detta erövringskrig från det stora under det förra århundradet. Den ryska regimen har nu hela världen mot sig. Inte en enda statsledning, med undantag för vasallen i Minsk, har ställt sig bakom Kreml. 

Till och med de mest hårdföra putinisterna i Moskvas klientpartier – som Marine le Pen – har tagit avstånd från Putins krig. Ingen vill hamna på fel sida av historien.

Dagens informationsmiljö gör också att övergreppet mot Ukraina utspelar sig inför hela världens ögon. De ryska cyberattackerna har inte lyckats slå ut några ukrainska nätresurser av betydelse. Det ukrainska cyberförsvaret har stått emot. Ukrainas regering kan hålla sina medborgare och andra uppdaterade om händelserna medan journalister och allmänhet kan dokumentera masslakten, och sprida sitt text- och bildmaterial blixtsnabbt över världen.

Men kunskap om brott förpliktigar. Omvärlden får inte nöja sig med fördömanden utan måste få den ryska staten att betala ett mycket högt pris för detta. I den mån vapen och ammunition fortfarande kan levereras till Ukraina, måste det ske. Sanktionerna mot Ryssland måste vara de starkaste som finns i föreställningsvärlden.

Det sista kommer att kosta även för väst – det är så sanktioner fungerar. Men vi har inget val. Ukraina kämpar för sin överlevnad.