Vissa samhällsproblem kräver omtag eller fokusskifte. Mäns våld mot kvinnor är ett sådant. 

År efter år fortsätter våldet, det dödliga våldet, som män och pojkar utsätter kvinnor och flickor för. 

Antalet kvinnor och flickor som faller offer för dödligt våld i en relation i Sverige varierar från år till år. Men enligt Brottsförebyggande rådet är genomsnittet för de senaste 6 åren 14 personer. För män som dödats av en partner är motsvarande siffra en sjundedel så stor. 

Det är alltså mer än en kvinna eller flicka i månaden vars liv förintats av en för dem (oftast) närstående man. Varje siffra – ett liv – som släckts. Då går det inte att rulla tummarna och låta gammal vana styra brottsbekämpningen. Fler verktyg behöver utforskas, prövas och göras till daglig verksamhet.

I Polisens senaste årsredovisning stod det rakt ut att myndighetens insatser mot mäns våld mot kvinnor "hade inte nämnvärt [... ] minskat mäns våld mot kvinnor under året". Det är torftiga ord som borde väcka ett starkt engagemang för förändring. Inte minst vad gäller det förebyggande arbetet. Det har trots allt varit både si och så med det genom åren. Bland annat stängde Polisen i Stockholm ned det framgångsrika projektet Igor häromåret.

Därför är Polisens senaste ansats ett gott steg i liknande riktning, igen. Och en nödvändig omstart som kan på sikt innebära betydelsefulla förändringar. I ett försök att arbeta mer förebyggande ska myndigheten börja med uppsökande verksamhet. Men det är inte våldsutsatta kvinnor som besöks. Det är våldsverkarna – förövarna.

I dagsläget har Polisen kartlagt 300 så kallade högriskindivider. Det handlar om personer med bland annat återkommande kontrollbeteenden, misstänkt tillgång till vapen, kriminell belastning, hedersnormer eller tidigare allvarligt och upptrappande våld. Underlaget för dessa bedömningar kommer från bland annat polisanmälningar och förundersökningar. När myndigheten gör sin riskbedömning vägs även pågående separationer eller vårdnadstvister in.

Polisen ska sedan punktmarkera dessa individer. Det handlar då dels om att knacka på deras dörrar och möta dem öga mot öga. Tanken är att myndigheten genom sin närvaro kan leda till en utveckling där männens våldsbeteenden krymper och upphör. Bland annat ska myndigheten även kunna lämna uppgifter till exempelvis sjukvården i de fall man bedömer att det finns ett behov av psykiatrisk vård.

Denna inriktning hos Polismyndigheten betyder inte att andra åtgärder ska stå tillbaka. Statliga myndigheter, socialtjänst och kvinnojourer kommer även i fortsättningen behöva skydda och stötta kvinnor som är i eller har lämnat våldsamma relationer. I detta svajar samhällets olika funktioner alldeles för ofta – även om många aktörer kämpar hårt med de resurser som finns tillgängliga.

Inte heller behöver det innebära att staten upphör att låsa in våldsverkare, i den utsträckning det nu görs. Det kommer även i fortsättningen vara en del i att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men många har att vinna på om det går att förebygga att våldet över huvud taget utförs. Inte allt våld går att stoppa. Men alltför ofta kommer staten in för sent. Det vore bra om det blev ändring på det.