Ukrainarna är här för att stanna! Det är den samlade slutsatsen man kan dra av Migrationsverkets senaste prognos.
Dokumentet som kom för ett par veckor sedan blev inte särskilt uppmärksammat. Och även om slutsatsen inte imponerade särskilt, så finns det skäl att lyfta myndighetens sammanställning och prognoser. Kanske kan detta få fler politiker att inse hur vi inte enbart kan prata om tillfälligt skydd för flyktingar.
Först och främst: ramverket. EU:s massflyktsdirektiv som ger tillfälligt skydd åt ukrainarna får som längst gälla i upp till tre år. Det innebär att uppehållstillstånd som beviljats i enlighet med detta direktiv kan förlängas till som längst 4 mars 2025 – även om Rysslands angreppskrig på Ukraina skulle vara längre än så.
Och ja, av de 50 000-någonting ukrainare som ansökte om uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet i Sverige förra året är inte alla längre kvar i landet. En del har återvänt och beroende på krigets utveckling och hur landets återbyggs lär det bli fler över tid. Men många har också stannat och fler personer har flytt till Sverige. I år ansökte 33 645 ukrainare om förlängning av uppehållstillståndet. Ovanpå det tillkom ytterligare 4 416 förstagångsansökningar.
Och även vid ett krigsslut har Rysslands anfall lämnat stora skador i landet. Målet kan inte vara att slussa ut ukrainarna så fort som möjligt. Bästa vore om ukrainarna själva får bestämma huruvida de ska återvända till Ukraina.
Beslutsfattare i Sverige, men också andra, behöver ändra sin inställning till de ukrainska flyktingarna. Många ukrainare är inte här temporärt. För många ukrainare som flytt hit är Sverige redan deras nya hem! Politikernas uppdrag blir då att underlätta för den integration de så gärna annars skriker sig hesa om.
Människor kan inte sätta sina liv på paus "bara" för att de är på flykt. Livet måste kunna fortsätta även utanför det egna landets gränser, oavsett om människorna flyr från Somalia, Afghanistan eller Ukraina. På olika sätt och i olika omfattning bygger människor bo, skapar band till sitt nya hemland och blir en del av dess befolkning. De hittar jobb eller sammanhang som de inte vill bryta sig loss från – igen. En del hittar kärleken och bildar familj. Livet har inte utrymme för någon mellanakt.
Men i Sverige har enfalden tagit ett stryptag om flyktingdebatten. I mitten på februari 2022 gjorde dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S) klart att det var andra EU-länder, inte Sverige, som skulle ta ansvar för ukrainska flyktingar vid en eventuell rysk massinvasion av Ukraina. En vecka senare blev det verklighet.
Andersson kunde inte veta vad som skulle hända. Men hon insåg givetvis riskerna. Hellre än att visa ryggrad och medkänsla mässade hon något om att Sverige tog ett stort ansvar 2015 och 2016.
Inte heller blev det bättre av hur ukrainarna bemöts i Sverige. Civilsamhället har förvisso ryckt ut där stat och kommun brustit. I en rapport som lades fram innan jul, från Nordiska ministerrådet och UNHCR, drogs slutsatsen att Sverige ger ukrainare sämst villkor i Norden. Visst är det så att regeringen nyligen deklarerat att ukrainare nu ska få tillgång till Svenska för invandrare (SFI), men det kommer för sent och frågan är om pengarna ens räcker. Sverige är det enda bland de nordiska länderna som nekar ukrainarna full tillgång till vård. Vi erbjuder dessutom lägst dagersättning av de jämförda länderna. Utöver det har vi kunna läsa om hur ukrainare tvingats in i bland annat prostitution.
Trots alla dessa fakta, så gör migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) ingenting. Förslaget att höja dagersättningen för att förbättra ukrainarnas livssituation i Sverige vill hon överväga först efter att någon studie på ämnet trillat ned från FN. Man kan förvisso inte ha för mycket fakta. Men bilden är redan klar – ukrainarna i Sverige måste få mycket bättre förutsättningar till jobb och etablering. Det är bara att sätta igång med reformerna.
Människor på flykt från krig måste behandlas bättre än så här. Ansvariga politiker ska då inte sitta på händerna.
