Polisen måste visa att den kan skydda

En polis som brottsoffer inte tror kan skydda dem mot kriminella måste vara självkritisk och göra sitt yttersta för att bygga upp sin trovärdighet hos dem.

En polis som brottsoffer inte tror kan skydda dem mot kriminella måste vara självkritisk och göra sitt yttersta för att bygga upp sin trovärdighet hos dem.

Foto: Karin Hertz

Ledare2020-06-03 19:31
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Historien om familjen i Sörmland som pressas av kriminella, berättad av EK/ST i veckan, är dyster läsning. Brottslingarna tar för sig, brottsoffrens tillvaro vänds upp och ner och polisen står maktlös.

Det börjar med att en tidigare skötsam tonårsson hittar umgänge i fel kretsar. Han är ute sent och ber allt oftare föräldrarna om mindre belopp. Familjen misstänker att sonen använder narkotika. 

Så en dag kommer han hem med ett besked: Han måste betala ”dem” 100 000 kronor. Under dödshot tar familjen banklån och betalar. Men det kommer nya betalkrav från de kriminella. Det handlar av allt att döma inte om verkliga skulder utan om ren utpressning, rån.

Familjen tar nya lån från banker, kreditinstitut, vänner och bekanta. Mamman har tvingats till extrajobb utöver sitt heltidsarbete för att hålla ekonomin flytande.

Utpressningen har nu pågått i flera år, familjen har betalat miljonbelopp och inget slut syns i sikte. Att gå till polisen vågar de inte på grund av hoten och vetskapen om att andra människor i samma situation har råkat mycket illa ut.

Förutom att vara en personlig tragedi för familjen är detta ett stort misslyckande för polisen. Ordningsmakten klarar inte av att skydda människor mot grova brott som har pågått i flera år och fortfarande pågår. När fallet tas upp i tidningen måste därför polisen säga att man avser att uppfylla sina skyldigheter gentemot familjen. Och markera detta så tydligt som det bara går.

Det är inte riktigt vad polisen gör. Kommentarerna i tidningen från Lars Franzell, chefen för enheten för grova brott på polisen i Eskilstuna, och Mikael Backman, polisområdeschefen i Sörmland, lämnar en del att önska.

Visst, de två bockar av alla punkter som de behöver: Polisen har resurser att skydda. Den som vänder sig till polisen kommer att få hjälp. Men det är även mycket uppgivenhet i deras kommentarer: Ja, de känner till situationer som denna. Utpressning och påhittade skulder är vanliga. Men det blir sällan åtal, konstaterar de torrt.

Och så lägger polisen över ansvaret på brottsoffret, genom att påpeka att de drabbade måste anmäla och fullfölja anmälan, samt att de måste lägga fram hela sanningen. Som om familjen kastade bort miljonbelopp, skuldsatte sig upp över öronen, berättade sin historia för tidningen men avstod från att gå till polisen av rädsla för rättsliga följder för egen del.

Polisen får skärpa sig. Det är inte läge för allmänt filosoferande och diverse ”om” och ”men”. I en situation som denna måste polisens utgångspunkt vara glasklar. Att brottsoffer som drabbas så grovt inte vågar polisanmäla är polisens ansvar. Polismyndighetens budskap måste vara att den kommer att garantera(!) familjens säkerhet, kosta vad det kosta vill, om familjen bara ger sig till känna.

Det i sig räcker inte för att polisen ska skapa trovärdighet för sin förmåga att skydda. Men det är en nödvändig början.