Sådant som monterats ned snabbt tar ofta lång tid att bygga upp. Förtroende är en av dessa betydelsefulla saker.

I detta behöver vissa EU-länder göra en del för att åter förtjäna de andra medlemsländernas tillit. Brist på insikt om detta har Polen visat prov på förr – och senast nu i veckan.

I detta medlemsland gnäller makthavare på EU-kommissionen igen. Regeringspartiet, Lag och rättvisa, vill att Polen ska få ”sina" återhämtningspengar (Politico 8/8). Dessa bidrag och lån, av EU upplånade på marknaden, ska hjälpa medlemsländernas ekonomier att repa sig efter pandemin – med fokus på digitala och ”gröna” lösningar.

Pengarna har blivit än viktigare efter att Rysslands krig i Ukraina gett återverkningar i många länders ekonomier. Särskilt drabbade är främst de länder som länge varit och fortsatt är beroende av den ryska gasen och oljan. Bland dessa finns Polen och Ungern, men också andra länder. Att vända gasinköpen bort från Ryssland och till andra leverantörer – eller för den delen ställa om till mindre klimatskadlig energi – kräver en del fantasi och dyra investeringar.

Men de belopp som är öronmärkta för Ungerns och Polens ekonomier har EU-kommissionen frusit. Hur länge och i vilken utsträckning detta stopp kan hållas kvar är svåröverskådligt. Mekanismen som gör det möjligt att frysa dessa medel kom till i samband med återstartspaketet. Och Polens regering, som upplever sig omilt behandlad, har aviserat att den försöker bestrida kommissionsbeslutet på alla möjliga vägar. 

Regeringen i Polen påstår sig ha varit ”maximalt” tillmötesgående – och flera av EU-kommissionens krav för att åter låsa upp pengarna ska ha uppfyllts. Det menar i alla fall Lag och rättvisas partiledare Jarosław Kaczyński.

I verkligheten är det på annat sätt. Polens högerregering har sig självt att skylla.

Det är den som tagit steg bort från rättsstatens principer, politiserat domstolarna, likriktat medier och pressat civilsamhället. EU är och ska vara en union för demokratier. Och det är Polens nuvarande regering som genom sin politiska inriktning, beslut för beslut, flyttat sig allt längre ifrån denna demokratiunion.

Utvecklingen i Polen har visserligen inte gått lika långt som i Viktor Orbáns Ungern, men det är fortfarande allvarliga avsteg. Det är inte EU-kommissionen eller EU-parlamentet som försatt landet i denna situation.

Men detta vill regeringarna där inte kännas vid. Snarare har dessa länders ledare, av olika sort, gjort minimalt för att möta kraven från Bryssel, om något alls. Regeringen i Polen går till liten reträtt, gör det absolut minsta för att senare kunna gå vidare med planen att göra landet till en renodlad partistat. Varningstecknen är flera. Slingrandet är ännu ett.