Ukrainare som flytt till Sverige ska nu erbjudas SFI. Det gjorde arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) klart på tisdagen. Bra! Men det här är ett beslut som är nästan ett år försenat. 

Det borde ha varit självklart så snart Rysslands massangrepp på Ukraina drog igång häromåret. Vi kunde inte då, och inte heller nu, veta när kriget skulle upphöra. Därför borde planen vara att ge ukrainarna verktygen att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Men så blev det inte. 

Till och med när människorna anlänt var det återkommande prat, både från S-ledningen och högerhåll att de ukrainska flyktingarna förväntades återvända så snart det var möjligt. "Snart" har nu blivit ett år. Samtidigt förväntades ukrainarna komma i jobb och lära sig svenska. Det är en matematik som den här ledarsidan från start sade inte gick ihop.

EU aktiverade det så kallade massflyktsdirektivet, som gav ukrainarna rätt till uppehållstillstånd i mottagarlandet, utan att formellt behöva söka asyl. I den dikteras en lägstnivå vilka samhällsinsatser ukrainarna har rätt till. I stället för att verka för etablering i Sverige valde politikerna här att lägga sig på lägstanivån. Ukrainarna har inte rätt till arbetsmarknadsinsatser, SFI och en del annat som andra med uppehållstillstånd. Andra länder har valt generösare nivåer än Sverige.

Flyktingsmotståndet i Sverige har tagit ett strypgrepp om förståndet i svensk migrationspolitik. Minsta åtgärd som skulle kunna underlätta livet för människor på flykt, eller för den delen andra invandrare, har i flera år mötts av ett kompakt nej. Kriget i Ukraina lossade inte detta grepp. Trots att fasorna där plötsligt kommit svenskarna geografiskt närmare än förtrycket, förföljelsen och konflikterna i Afghanistan, Syrien, Eritrea, Somalia.

Men att polletten till sist trillade ner även för Pehrson ska dock inte tas för intäkt att Sveriges linje förändrats märkbart. Fundamentet i regeringen är närmast ett envetet, ideologiskt motstånd till invandring. Det är konsekvensen av att närma sig och knyta till sig Sverigedemokraterna. 

Snarare är det att verkligheten knackat på regeringens dörr, och att någon i regeringen och SD gett med sig. Det utdragna kriget gör det klart att ukrainarna som flytt hit inte kan sitta på sängen och vänta på att Putin ska krossas. De måste få en verklig chans att etablera sig här. Inte tvingas till svartjobb, allmän utsatthet och trafficking.

Samtidigt kan man undra hur mycket de 100 miljoner statsbidragskronorna, som regeringen nu ska pytsa ut för kommunerna att söka, kan hjälpa. Uppdelat på 290 kommuner är det inte mycket pengar. Risken är att en del äts upp av administration. Nu varierar antalet ukrainare mellan kommunerna, men skulle de fördelas efter kommunstorlek skulle det handla om närmast 300 000 kronor i Katrineholm, i Vingåker 85 000, Flen 152 000. Det är bara en droppe i Djulösjön. 

Tillskottet och beslutet är välkommet. Men det räcker inte långt. Det är för lite och för sent. Regeringen borde ha gjort mer och tidigare.