För arbetsmarknadens parter blir det en arbetsam höst. Förhandlingar går vidare om en ny avvägning mellan anställningsskydd, trygghetsförsäkring, flexibilitet och kompetensutveckling.
I vårvinterns kaotiska pandemiläge förlängdes de gamla löneavtalen några månader. Nu är det dags igen. Osäkerheten är visserligen mindre än i våras. Men fortfarande stor.
Inte vid något förhandlingsbord går det att ha en välgrundad uppfattning om sjukfallen i vinter eller om hur hårt olika branscher blir drabbade. Ingen vet om, eller hur, utbrott i andra länder stör exportindustrin, med stora nya permitteringar.
Enklast och förmodligen tryggast blir att ha respekt för osäkerheten, och åter ha löneavtal med högst något års giltighet. Då kan den mesta kraften läggas på en långsiktig, balanserad lösning av trygghets-, vidareutbildnings- och försäkringsfrågor.
Det är viktigt för att få ett klimat på arbetsmarknaden som underlättar återhämtningen efter coronakrisen. Men det handlar också om att långsiktigt klara både den tekniska förnyelsen i näringslivet och de ökade behoven av personal i delar av den offentliga verksamheten, såsom äldrevård och försvar.
Efter tidigare förhandlingsomgångar avtecknar sig ett stort paket som löser flera frågor, och genom kompromiss avslutar den långa dragkampen om LAS-regler. En sådan uppgörelse måste vara balanserad mellan arbetstagar- och arbetsgivarintressen. Den kan få en välgörande inverkan på hela samhällsklimatet.
Både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer har starkt intresse av att klara av detta sinsemellan, och slippa ständiga diskussioner om ingrepp med lagstiftning.
Men det finns en del maximalister i olika läger, som vill ha partipolitiken polariserad och som ogärna kompromissar om maktrelationer på arbetsmarknaden. Försöken att blockera en bred lösning är mest synliga när Vänsterpartiet kritiserar Socialdemokraterna. Även inlägg i fackförbundspress vittnar om att vänsterpartister inom en del förbund angriper förbundsledningar för deras förhandlingsvilja.
I Vänsterpartiet borde de tänka sig för, så att de inte i riksdagen och i facklig verksamhet ger hjälpande handtag till dem som vill ha en utpräglad högerregering, som blir både SD-inriktad och avsevärt antifacklig. Stefan Löfvens markering mot Jonas Sjöstedt i partiledardebatten i onsdags bör ses som en varning för just detta.
Men på företagarhåll finns också stor anledning att se upp. På organisationers kanslier, och i av näringslivet betald opinionsbildning, förekommer ett inre motstånd mot kompromisser och balanserade uppgörelser. Att en avspänning mellan arbetsmarknadsparterna kan dra med sig bättre samarbetsklimat i politiken är inte lättsmält för dem som längtar efter det stora klivet ut mot högerkanten.
Sådant blir ett mycket oansvarigt spel, gentemot samhällsklimatet och företagsklimatet. Det samhälle där sociala och politiska motsättningar fördjupas är inte en miljö med god jordmån för företagande, kompetenshöjning och produktivitet.