Ledare: Önskekosten måste bort från skolan

Sverige är ett av få länder där alla grundskoleelever får avgiftsfri lunch. Det är en bra reform, som är värd att värna, men precis som allt annat i skolan är skollunchen i grunden kollektiv verksamhet.

Det betyder inte att särskild hänsyn inte ska kunna tas i enskilda fall, men utgångspunkten är att alla elever har ungefär samma undervisning i fysik och historia och i stort äter samma mat. Alternativet – att göra skolmatsalen till en a la carte-restaurang, för att använda Livsmedelsverkets Anna-Karin Quetels ord – skulle innebära betydligt högre kostnader, så "vi har inte råd att alla ska få bestämma vad de vill äta (DN, 6/1).

Bakgrunden till uttalandet är att antalet elever med specialkost har exploderat (DN, 6/1). Numera är runt var femte skollunch någon form av anpassad kost, där de vanligaste skälen är allergi, religion, intolerans mot gluten eller laktos samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Medan det är självklart att elever med allergi ska serveras mat som de kan äta, finns det all anledning att begränsa vilka övriga önskemål som ska beaktas.

De flesta skolor serverar minst två, ofta tre, huvudrätter varje dag, varav minst en vegetarisk. Det betyder att elever som är vegetarianer eller inte äter fläsk och/eller skaldjur av religiösa skäl som huvudregel bör kunna äta något på den ordinarie menyn, vilket för all del även gäller många som är allergiska mot en eller ett par saker.

I övrigt är det en bra idé att skolor kräver intyg från en läkare eller skolsköterska innan de beviljar specialkost, eftersom det vanligtvis håller nere antalet specialkostportioner, som i snitt kostar betydligt mer än den vanliga maten. Dels för att råvarorna är dyrare. Dels för att det behövs mer personal och större ytor om man ska laga många olika rätter.

Det är framför allt kostnadsökningen som har fått flera kommuner att slå larm om att situationen håller på att bli ohållbar. Många vill ha nationella riktlinjer som anger hur långt de ska gå för att tillgodose specifika önskemål samt hur mycket kalaset får kosta, vilket Livsmedelsverket menar är svårt att ordna eftersom skolmaten styrs av olika lagar och ligger under olika myndigheter, som diskrimineringslagen och Socialstyrelsen.

Men att det är komplicerat att ta fram en praxis där det har gjorts avvägningar mellan olika intressen, betyder inte att Livsmedelsverket inte bör försöka lösa frågan i samråd med övriga myndigheter. Inte minst eftersom den sortens bedömningar just nu görs varje dag, i varje kommun, ibland i en enskild skola. 

Det kan knappast vara enklare.