En budget måste bedömas som helhet. Verkar den åt rätt eller fel håll, så som konjunkturen går uppåt eller nedåt? Vad görs åt nya utgiftsbehov eller åt sådant som tidigare försummats?
Hur påverkar den inkomsternas fördelning och de sociala förhållandena? Och inte minst: vad betyder den för den ekonomiska grunden för privat och offentlig välfärd – stimulanserna till arbete, hushållningen med kapital och villkoren för näringslivet?
Men oavsett regering presenteras budgetar så att de stora dragen först göms i dunkel, medan godbitar sprids ut på dagliga pressträffar. Säsongen började på onsdagen. Finansminister Magdalena Andersson (S) delade, ihop med Åsa Lindhagen (MP), ut drygt tio miljarder i pengar till hushållen.
Det mesta – sju miljarder – var en sänkning av inkomstskatt, tunt och jämnt utspridd över de allra flesta, yrkesaktiva och andra, som har något att deklarera som förvärvsinkomst. En av skattereduktionerna ökas med upp till 110 kronor i månaden. Det ger en mycket liten minskning av marginalskattetrycket på arbete – så länge årsinkomsten inte når över 265 000.
Det framställdes som att det skulle bidra till centerpartisternas välvilja. Kanske det? Det åtföljdes ju inte av någon nedtrappning som skulle gett höjd skattebelastning på ökad arbetstid eller byte till högre avlönat jobb. Men även politiskt måste det vara helheten, inte lösryckta punkter, som avgör hur budgeten tas emot.
Magdalena Andersson försökte framställa onsdagens miljarder som en välbehövlig stimulans av privat konsumtion för att få fart i en pandemiskadad ekonomi. Det håller inte. 2022 blir ett utpräglat högkonjunkturår med stark utveckling av produktion och arbetsmarknad. Stora mängder uppdämd köpkraft kommer att hålla farten uppe i handeln.
De dryga tio miljarderna är varaktiga, inte avgränsade till tiden närmast efter pandemikrisen. Det de motiveras av är en blandning av fördelningshänsyn och uppläggning av valrörelse. Att finansministern ändå försöker ge en bild av en konjunkturåtgärd, som med konsumtion ska stimulera arbetsmarknaden, är inte bra för hennes trovärdighet. Det underlättar inte den dag det gäller att förklara sammanhangen bakom någon samhällsekonomiskt motiverad men föga aptitretande politik.
Det är för tidigt att säga om budgeten i stort blir felriktad med utdelning av mycket köpkraft i stället för satsningar på stora, personalkrävande utgiftsbehov i äldrevård, militär och civil säkerhet samt klimatpolitik. Det får dock inte bli en fortsättning där stora pengar sprids ut via olika socialförsäkringar.
En annan av onsdagens punkter, att skattemässigt likställa ”förtidspensionärer” som har aktivitets- eller sjukersättning med ålderspensionärerna är rimlig så som tidigare skattebeslut blivit.
Det var från början, och är fortfarande, en myt att skatten på pensionsinkomst efter jobbskatteavdragets tillkomst blev hårdare än skatten på löneinkomst. Man blundade för den del av skatt på arbete som tas ut som så kallade sociala avgifter, utan att motsvaras av en åtföljande försäkring i trygghetssystemen.
Men när det nu blivit som det är finns inget hållbart skäl att göra skillnad på förtids- och ålderspensionärer.