Nu är sommarljuset som ljusast, nätterna som kortast. Naturen kulminerar i blomning och nytt liv, innan den vänder till mognad, skördar, mörker och vinter. Midsommar inbjuder till naturupplevelser och romantik.
Så klart att detta är en populär bröllopshelg. Fast allt får ju göras på de villkor midsommarvädret ställer upp. Vädrets nycker har väl i alla tider gett midsommaren en del av dess laddning med förväntningar, besvikelser – eller långa, ljumma och ljusa nätter.
Landskapen och kulturmiljöerna som avspeglas i midsommartraditioner är dock numera ofta sällsynta, eller omgjorda till turist- och sommargästscenerier. Skärgårdsbryggor där yrkesfisket upphört, medan sjöbodar konverterats till båthus för flermiljonbåtar.
Och blommorna, de sju under kudden, eller de som hamnade i stången, i vasen på kalasbordet eller i kyrkans utsmyckning på midsommardagen? Blommor finns det ju gott om – av färre arter.
Till midsommaren förr kunde de, i Sörmland och på alla andra håll, plockas på renar och kring rösen, på stora betade marker. Vid midsommartid med höet ännu växande och oslaget i ängar och på åkerrenar.
Det är inte, och kan inte vara, samma midsommarlandskap kring dagens kalas och dansande.
Vintern 1938 blev Harry Martinson, senare Nobelpristagare, klar med en liten bok, Midsommardalen. Den flik av natur den utgick från var sörmländsk, fast på Södertörnssidan. Därifrån rörde sig Harry Martinson vida omkring, i årstiderna och i naturen, det mesta var inte midsommar.
Men i boken pekar han på alla stenrösen spridda vid odlingarna. ”Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit … ” Så var det ju. Stenbrytning, såväl som slåtter, var hårt arbete med händer och rygg. Det skapade ängarnas växtsamhällen, där blomsterprakten i midsommartid kunde ge sju gånger sju arter att välja mellan.
Det var inte direkt en sommargästmiljö. Det krävdes mängder av kroppsarbete och, för de allra flesta, en låg levnadsstandard för att bevara blomsterprakten. Den förutsatte ett lantbruk med låg produktivitet.
Kvar finns ändå lite av ängar och värdefulla betesmarker. Dessa botaniska klenoder är bevarade bara med ihärdiga arbetsinsatser, och genomtänkt användning av betesdjur, årtionde efter årtionde.
Naturmiljöer och kulturlandskap skyddas och bevaras inte genom att överges och lämnas att själva ”återställa” sig. De kräver vård. Bara delvis kan den göras med röjsåg och maskiner.
Detta påminner om att det inte bör bli för lättvindigt med talet om att ”återställa” olika slags marker i EU, att delvis återföra dem till något slags tänkt ursprungs- eller naturtillstånd. Sådant bör göras med eftertanke. Det är inte midsommaridyller som blir resultatet ifall brukande av mark upphör.
I de åtminstone något så när bebodda delarna av Sverige är så gott som all mark kulturpåverkad. Ofta har människorna gång på gång fått landskapet att skifta karaktär.
Genom alla bygder med gruvor och hyttor, från delar av Södermanland och Uppland och bort mot Dalarna och Värmland förtärdes skogarna av att bli brännved och träkol till bergsbruket. På andra håll brändes skogar i svedjebruk, och skördades sedan som lågvuxna skottskogar för löv till kreatursfoder.
Senare har skogsbruket byggt upp väldiga, fortfarande som regel tillväxande, virkesförråd, och gett en råvarubas till exportindustrier som bär upp stora delar av både landsbygden och välfärdssektorn.
Naturmiljöer som satts av till reservat kräver ofta upprepade arbetsinsatser för att inte växa igen och förlora sina viktiga botaniska egenskaper. Detta utförs inte bara av ideella föreningar och enskilda naturvårdsengagerade markägare.
Personal på länsstyrelser har till jobb att medverka till genomtänkt vård och förstärkning av de naturvärden som är tänkta att skyddas. Många av just dessa anställda sägs upp, i en kraftig neddragning på vård av reservat. Den tyder på en Tidöföreställning, om att så där kunde de sopa till MP-mupparna.
Smällen träffar något helt annat.
Fast vad bryr de sig om sådant, på de håll där dyrkan av midsommar i första hand är dyrkan av små men många glas brännvin.