Nato-frågan hanteras knappast för fort

Militärfordon från länder i Nato kör genom västra Sverige på väg till en övning i Norge på hösten 2018. Den här typen av samarbete har blivit vanligare på senare år.

Militärfordon från länder i Nato kör genom västra Sverige på väg till en övning i Norge på hösten 2018. Den här typen av samarbete har blivit vanligare på senare år.

Foto: Adam Ihse/TT

Ledare2022-05-05 18:29
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

”Det går för fort.” Så beskrivs inom delar av socialdemokratin den interna partiprocessen om Nato. Ofta är sådana synpunkter inte kritik mot hastigheten i sig utan är ett sätt att sänka själva idén om Nato-medlemskap.

För det har knappast gått för fort. Få frågor har behandlats så ingående och under så lång tid som denna. Ända sedan kalla kriget tog slut har det höjts röster i svensk politik för ett medlemskap i Nato. Folkpartiet tog ställning för det 1999. M, KD och C följde så småningom efter.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten avhandlades ingående i en statlig utredning, Säkerhet i ny tid, 2016. Nato-frågan har också debatterats intensivt i samband med varje större skälvning i vårt närområde. Så var det efter Georgienkriget 2008 och efter Rysslands ockupation av Krim och invasionen av östra Ukraina 2014.

Sedan finns det stora händelser som förändrar så pass mycket av den säkerhetspolitiska verkligheten att den här typen av processer måste påskyndas. Så är det med Rysslands öppna och fullskaliga invasion av Ukraina.

Den 24 februari 2022 markerar ett skifte i europeisk säkerhetspolitik och tvingar Sverige och Finland att göra ett val. Våra två länders stöd till det ukrainska försvaret med sanktioner mot Ryssland och vapenleveranser till Ukraina, i kombination med vårt geografiskt utsatta läge, gör försvars- och säkerhetspolitiskt status quo till en omöjlighet för vår del.

Antingen går Sverige och Finland med i Nato eller så hanterar vi vår säkerhet på något annat sätt – oklart vilket. Men besluten och politikskiftet måste komma nu, inte senare.

Med det sagt har Socialdemokraterna inte gjort det alldeles lätt för sig med sitt sätt att sköta frågan fram till 24 februari. Å ena sidan ökade Sveriges samarbete med Nato under S-MP-regeringen genom flera stora militärövningar och värdlandsavtalet 2016 som ger Sverige större möjligheter att ta emot Nato-styrkor i freds- och krigstid.

Å andra sidan markerade regeringen större avstånd till försvarsalliansen i ord, bland annat genom en ändrad skrivning i utrikesdeklarationen. Sedan 2016 heter det att ”vår militära alliansfrihet tjänar oss väl”. För den stora svenska allmänheten är denna förändring en icke-händelse men för signalsystemet internt inom Socialdemokraterna har den betytt en hel del. Den som har pratat sig fast för en ståndpunkt får svårare att inta den motsatta.

Men det är ändå det som S måste göra. Finland har en lång gräns mot ett krigsvilligt Ryssland, kontroll över Sveriges territorium är viktig för kontrollen av Östersjön, och Finlands och Sveriges säkerhet hänger ihop. 

Vi behöver de starkast möjliga säkerhetsgarantierna och väl inarbetade rutiner för att bistå angripna grannar och för att ta emot hjälp om Sverige utsätts för aggression. Nato erbjuder det.