Från Sörmland spreds tyvärr en internationell nyhet i helgen. En tragisk sådan. Alla medlemmarna i en popgrupp från Storbritannien dog i den hemska olyckan vid motorvägsbron i Södertälje.
I England var Viola Beach sedan en tid en känd grupp i musikbranschen. I Sverige hade de just spelat i Norrköping och var efter det på väg norrut genom Sörmland till flyget hem.
Bilolyckan måste på något sätt ha haft med den mänskliga faktorn att göra. Vid broöppning i Södertälje varnas det väldigt tydligt med rödljus, som är synliga på håll, och andra bilar hade stannat och väntat på att fartyget skulle passera. Ändå var fart och framfart sådan att den som satt vid ratten körde förbi väntande fordon och igenom den fällda bommen. Hans passagerare hade inte en chans att överleva en sådan krasch. Fel på bron, eller på Trafikverkets säkerhetsanordningar, kan uteslutas som olycksorsak.
Hur det som hände kom sig är inte känt, om det kommer att gå att utreda är osäkert. Vanliga orsaker till svåra trafikolyckor är ju välkända, men det bör inte spekuleras utan tillgång på fakta om vad det berodde på i det här fallet.
Men förutom medkänsla med de fem omkomnas familjer, och den publik inom och utom Storbritannien som gillade Viola Beach, finns en sak till att säga om detta.
Under det dygn som gick från olyckan till att de omkomnas nationalitet blev känd visade sig en del av de mest nedriga och hjärtlösa sidorna av dagens svenska samhällsklimat. De visades på det vanliga stället, i näthatet och näthånet. Där behövdes det inga fakta om olycksorsak eller olycksoffer. Vägen var kort till det vanliga tjafset.
Det staplades nätinlägg på varandra om att de döda nog var invandrare, och som sådana asociala, trafikfarliga eller hänsynslösa. Särskilt östes beskyllningar och tillmälen över en grupp av Sörmlands invånare – de syrianska invånarna i Södertälje och andra Sörmlandsorter som hör till de kristna kyrkorna i Södertälje. I näthatet den här gången ingick hånfulla kommentarer om kristna kors som prydnader hängande innanför framrutorna.
Det här sättet att uppträda, på nätet och på andra håll, är ju för de flesta människor främmande och motbjudande. Men det har blivit en faktor som påverkar samhällsklimat och trivsel.
Det är inget unikt med de hånfullheter som spreds på nätet efter dödskraschen i Södertälje, det är vanligt när något händer att de som hetsar tar sina särskilda hatobjekt och skyller på dem. Detta är också en politisk agitation, den främjas och underblåses, den är inget isolerat fenomen hos ett fåtal störda individer med tillgång till internetuppkoppling.
Det är också illustrativt att de som annars vill se islam bakom både likt och olikt kvickt kan växla till att ösa samma slags ovett över en grupp invånare i Sörmland som nästan mangrant tillhör kristna kyrkor. Sådan är extremismen, det är rasism och främlingsfientlighet det handlar om, tro är inte det viktiga för rasister, hårfärg eller hudfärg räcker för att veva igång det vanliga näthatet.
Men det var alltså fyra unga män från England, och deras manager, som blev offren i denna ovanligt ruskiga trafikolycka. Vilka de egentligen var är inte så bekant i Sverige. Men på utanskriften skulle de ha kunnat komma från Vingåker eller Flen.
Nu var de i stället engelsmän. Som så ofta yrade näthatarna och hetsarna i sina nattmössor. Att det var fel kommer knappast hatarna att vilja lära sig något av.
Men alla andra kan lära sig något om hetsens och hatets mekanismer, och om betydelsen av att stå emot lortpratet och säga ifrån. Om att se till den enskilda människan, inte till grupptillhörighet och gruppfördomar.