Ulf Kristerssons linje från januari 2019 och framåt medförde att samtliga partier i den upplösta Reinfeldtska alliansen försvagades, även Kristerssons eget. Han ersatte den med en allians med den starkt antiliberala yttre högerkanten i SD.

Hade bara ett par enstaka mandat mer hamnat hos Centern eller Socialdemokraterna hade han förlorat hela spelet, sålt ut den borgerliga politiken åt högerpopulismen, gjort SD större än Moderaterna och inte haft en chans att bli statsminister. Då hade han troligen snart varit avsatt av sina egna.

Med en minimal marginal är han nu i stället i läget att kunna räkna med vara först med talmannens uppdrag att bilda regering. Om detta förhandlas det nu.

Det är inte känt om det sedan tidigare finns dolda överenskommelser mellan M och SD, om vilka partier som ska ha statsråd, om en SD-roll inne i kanslihuset eller om sakfrågor. Det hör knappast till det mer sannolika. Men hur mycket som är oklart bör understrykas.

Så mycket tydligare är hur utlämnad en minoritetsregering under Ulf Kristersson kommer att vara åt den taktik Jimmie Åkessons partiledning väljer i att variera påtryckningarna. Även om han klarar en statsministeromröstning – vilket kan hänga på vad som avslöjas i ett tillsammans med SD upprättat regeringsprogram – så kan det bli svårt i både budgetbehandling och voteringar i lagfrågor.

En regering med ministrar från bara M och KD, det som allmänt anses vara huvudspåret, blir beroende av SD:s aktiva stöd i alla slags frågor, utom de där samförstånd finns med Socialdemokraterna. Om även Johan Pehrson och att par andra från hans parti är statsråd gör i praktiken ingen skillnad i mandatmatematiken.

Avgörande är att det för att regeringen ska förlora mot S och V räcker med att SD lägger ned i slutvoteringen – efter att ha röstat för en egen reservation. Från denna verkan av nedlagda SD-röster finns bara ett – osannolikt – undantag, att en M-KD-regering får aktivt stöd från Miljöpartiet och från både Centern och Liberalerna.

Det som Ulf Kristersson och alla hans eftersägare i andra partier och i medierna har utmålat som att vara "hemma hos borgerligheten" innebär nu alltså att SD:s partiledning fått en ytterst bekväm position för att utöva utpressning. Den realiteten kommer nu först att kännas av i regeringsförhandlingarna. SD har där sannolikt skäl att inte för snabbt vrida om tumskruven så hårt att det spricker.

Men SD har samtidigt utrymme för att, om en regering Kristersson lyckas tillträda, därefter skärpa utpressningen. Det kan då ställas krav på alltmer svårsmälta saker, om lagar, budget, utnämningsfrågor eller till och med utrikespolitik i EU-kretsen.

Det ligger nära till hands att Moderaterna försöker skydda sig genom att i en överenskommelse motsvarande januariavtalet ta med fler frågor där de kan få SD bundna, med minskat handlingsutrymme. Men en förhandling har alltid flera dimensioner, och SD är i läget att då kunna höja priset i andra avseenden.

Resultatet kan bli sådant att även de som sett sig som högerborgerliga kan må illa.