Hur behandlar myndigheter enskilda människor? Vilken hänsyn tas till särskilt svaga och utsatta personer, som kan bli brutalt behandlade om de lämpas iväg till länder där de blir rättslösa och skyddslösa?
Om sådana frågor sa i torsdags Alexander van der Bellen, president i Österrike, något som angår fler länder än hans eget. Där har de just nu en upprörd debatt om hur tonårsflickor, väl integrerade sedan många år – och även en tolvårig flicka född i Österrike – deporteras till länder i Kaukasus. En sådan utvisning av en mycket ung kvinna har till och med skett till Tjetjenien, utan hänsyn till vad det kan betyda i detta slags manssamhälle.
– Jag kan inte, och vill inte tro att vi lever i ett land där det verkligen skulle vara nödvändigt att göra detta, i dessa former, sade presidenten.
Det kan han, och andra, säga om fler länder. I Sörmlands grannlän i väster uppmärksammades före jul ett beslut om utvisning till Egypten av en flicka från ett av Örebros gymnasier. Hennes familj kommer från den kristna minoriteten där, kopterna. Men hon och syskonen växte upp i Syrien, som de sedan flytt från. I Egypten har hon inte bott. Hennes far är avliden och begravd i Sverige. Ändå ansågs innehavet av ett egyptiskt pass avgöra att hon skulle utvisas.
Det säger mycket om vikten av att i lagen ha en reell möjlighet att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl – något som nu är omstritt men borde stödjas av alla som vill att lagen ska vara den enskilda människans skydd mot övervåld och förföljelse.
Det gäller även inom EU, som bildats för att vara en demokratisk gemenskap där staterna och deras myndigheter ska verka under lagarna. Det är inte tillåtet att eliminera möjligheten att ens söka asyl, genom att snabbt förpassa människor tillbaka över gränser så att de inte får en chans att lämna in ansökan.
Uppgifter om sådana lagvidriga handlingar från myndigheter duggar tätt, särskilt från sydöstra delen av EU-området. I rapporter från människorättsorganisationer som försöker följa med i vad som pågår figurerar länder som Grekland, Rumänien, Ungern, Kroatien, Slovenien, Italien och Österrike. Det är inte enstaka fall, utan många tiotals eller mer, med hundratals och troligen tusentals rättsvidrigt behandlade enskilda människor.
Dessutom rapporteras om misshandel, utförd av inte minst personal hos kroatiska myndigheter. I stället för att registrera ansökan, behandla den och besluta om avslag eller bifall, sker avvisningar med våld, tillbaka över den ena gränsen efter den andra, tills personer hamnar i något av de mer fattiga Balkanländerna, där de inte heller är välkomna.
Ska det bli någon ordning på flyktingpolitik och samverkan inom EU måste det handla om att sätta stopp för statsmakters laglöshet. Detta kan inte lämnas i skymundan medan uppmärksamhet ensidigt inriktas på att ge asyl i så få fall som möjligt. I detta ämne har Tomas Tobé (M) blivit EU-parlamentets handläggande rapportör, en mycket tyst sådan, såvitt det handlar om rättssäkerhet och humanitära hänsyn.
Han och andra skulle med fördel i stället kunna lyssna på den österrikiske presidenten, som talar för de frihetliga värden EU bör stå för.