Myter om 2015 formar svensk flyktingpolitik

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) tog i går emot förslaget till ny invandringspolitik från den opolitiska kommittéordföranden Thomas Rolén.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) tog i går emot förslaget till ny invandringspolitik från den opolitiska kommittéordföranden Thomas Rolén.

Foto: Marko Säävälä/TT

Ledare2020-09-15 19:13
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Kommittéförhandlingarna om ny svensk flyktingpolitik bröt samma i somras. Det var förutbestämt. Moderaterna ville inte bli överens med sina opponenter. De använde migrationskommittén för egen profilering. De ställde ultimativa krav och kastade in nya frågor vid sidan av uppdraget, som det om ett ”volymmål” för invandringen.

Men just på grund av sammanbrottet kunde arbetet röra sig framåt. Det finns nu ingen helhetslagstiftning som samlar en politisk majoritet. Tjänstemannakansliet har dock tagit fram 26 förslag som vart och ett skulle kunna röstas igenom av riksdagen. På tisdagen presenterades de i en slutrapport.

Helheten ligger nära den tillfälliga lag som gäller nu, med vissa betydelsefulla förändringar, på gott och ont. På plussidan finns två viktiga förslag. Det ena är att alla flyktingar får fortsatt möjlighet att återförenas med sina familjer i Sverige. Inget strikt försörjningskrav kommer att gälla för gruppen alternativt skyddsbehövande (ofta krigsflyktingar).

Det andra är att skyddsgrunden ömmande omständigheter återgår till den vida definitionen som gällde före 2016, vilket kommer att göra det lättare för exempelvis svårt sjuka personer att stanna i Sverige.

Båda dessa punkter kommer med stor sannolikhet att gå igenom. De finns inskrivna i Januariavtalet och Socialdemokraterna har bestämt sig. Därmed bör saken vara avgjord, trots Liberalernas partilednings åsiktsbyte om familjeåterförening.

På minussidan finns reglerna för uppehållstillstånd. De blir fortsatt tidsbegränsade som regel och särskilt korta för alternativt skyddsbehövande. Därtill föreslås krav på svenska, samhällskunskap och egen försörjning för permanent uppehållstillstånd. Barn, pensionärer samt personer med synnerliga skäl undantas.

Innehållet i dessa krav är oklart och ska fortsätta utredas för att matchas med en annan utredning om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap. Det är en egendomlig ordning. Nog hade det varit bättre att först reda ut inte bara kravinnehållet, utan även ändamålsenligheten, och sedan föreslå de nya reglerna.

De negativa konsekvenser som beskrivs i kommittérapporten borde mana till eftertanke. Exempelvis påpekar man att kraven på svenska och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd kan göra det svårare för Sverige att locka kvalificerad arbetskraft som jobbar i engelskspråkiga miljöer.

Men hela idén med tidsbegränsade är uppehållstillstånd feltänkt. De skapar osäkerhet hos de nyanlända och arbetsgivare, försvårar studier och egenföretagande, vilket försämrar etablering.

Varför är då en riksdagsmajoritet enig om att ha denna ordning? För att inte göra Sverige allt för attraktivt som asylland, heter det. Migrationsminister Morgan Johansson (S) varnade i går att en återgång till den tidigare utlänningslagen skulle föra oss tillbaka till 2015. 

Alla politiker vet att det inte är sant. Alla förstår att det var i allt väsentligt de fysiska gränshindren och avtalet med Turkiet, inte skärpningen av svensk asyllagstiftning, som minskade antalet asylsökande från 2016 och framåt. Det står till och med i det kommittéförslag som Johansson precis tagit emot.

Men myten lever kvar. Den ingår i den politiska berättelsen om kontroll. Den är ett sätt att hantera människors rädslor och osäkerhet. En enkel förklaring av en komplex fråga. Och oerhört svår för många av våra folkvalda att överge.