Det är vackert på många håll i Sörmland, i ett omväxlande, ofta leende sommarlandskap. Men riktigt hur mycket sörmländsk växtlighet innehåller av mer småskaliga, ofta undanskymda, märkligheter är nog för de flesta ganska okänt.
En del andra svenska bygder – som Gotland, Öland, Dalarna eller Bohuslän – är mer omtalade som turistmål, för fågelliv, naturmiljöer eller kulturlandskap. Här är Sörmland något orättvist underskattat, även av blomstervänner och andra botanikintresserade.
Om det har Hans Rydberg skrivit i senaste numret av Svensk Botanisk Tidskrift. Han vet vad han talar om, efter lång verksamhet hos länsstyrelsen och som naturinventerare. Bland annat var han en av huvudpersonerna bakom den sörmländska landskapsfloran 2001.
Anledningen till hans artikel är att de svenska botanikdagarna hålls i Sörmland i år, i början av juli. Det är ett arrangemang med medlemskrav och förbokning. Så det blir smått exklusivt, även för att vara i Sverige. Här har växtkunskap och naturintresse från Carl von Linné och framåt större utbredning – jämfört med de flesta andra länder.
Tyngdpunkten läggs i år på landskapets östligare del, med besök vid en rad verkliga botaniska pärlor, under sakkunnig ledning. Men dessa sevärda och ovanliga inslag i den sörmländska naturen finns där varje år, för alla att njuta eller fascineras av.
Det gäller då förstås att vara varlig och titta försiktigt utan att skada något. I västra kanten, för Vingåkersbor och andra, finns också ovanliga saker att se. Hans Rydberg nämner särskilt den mycket ovanliga hällebräckan, en blomma på kalkmark, i Sörmland endast längst västerut.
Han gör också i sin tidskriftsartikel en del spetsiga noteringar som inte gäller var rara växter finns kvar, utan om hur Sörmland påverkats av plågoris som vildsvin och barkborrar. Svinen har ju blivit ett elände för lantbrukare. Men, påpekar Hans Rydberg, dessutom ”bökar de upp vegetationen i fina lövskogar, hagar och parker och utgör i många fall ett naturvårdsproblem”.
Just det, att skjuta fler vildsvin är inte bara att skydda vallodlingar, spannmålsfält och potatisland. Det är därtill en lovvärd insats för rara växter och skyddsvärda naturmiljöer.
Barkborrarnas fortsatta utbredning, särskilt upp mot Mälarlandskapen efter en början det svåra torkåret 2018, fick otäcka konsekvenser. ”Stora områden … i den sörmländska granskogen … är i dag skrämmande livlösa av döda granar”, skriver Hans Rydberg.
Ja, så är det. När förra regeringen efter ett tag krävde papper på bordet om vad som hade skett med naturreservaten blev svaret att fram till 2021 hade all gran strukit med i omkring 100 av Sörmlands läns reservat.
Får barkborrar tillfälle att svärma mera och sprida sig blir ekonomiska och naturmässiga skador lätt stora. Många skogsägare sökte energiskt upp och oskadliggjorde skadeinsekterna i drabbade granbestånd. På andra håll gjordes för lite. Läxan är värd att minnas.
Naturvärden skyddas ibland bäst med arbetskrävande aktivitet. I andra lägen är det genom att lämna det som växer i fred – eller att gynna det värdefulla med anpassat, försiktigt brukande av en del ängsmarker och beten.