Motståndet mot invandring undergräver jobbpolitiken

Migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) vill helst inte prata om konsekvenserna om förslaget att skrota alla permanenta uppehållstillstånd.

Migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) vill helst inte prata om konsekvenserna om förslaget att skrota alla permanenta uppehållstillstånd.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ledare2022-12-07 20:19
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Minskad invandring, det är regeringens uttalade mål. Och migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) är redo att göra allt som krävs för att det ska bli verklighet. Det kunde man läsa om i Dagens Nyheter på onsdagen.

Ambitionen är inte förvånande. Moderaterna har inte varit ensamma att helt styra om det migrationspolitiska samtalet. Men det underlättar inte att regeringen baksätesstyrs av Sverigedemokraterna.

Migrationsministern vill inte att Sverige ska bevilja fler nya permanenta uppehållstillstånd. Varje nytt uppehållstillstånd ska alltså vara tillfälligt. Det är en reform som saknar tydligt syfte. Vilka problem ska det lösa? Snarare skulle det leda till onödig pappersexercis för flyktingar vars skyddsbehov är oförändrat och fördyrande administration för myndigheterna. 

Tillfälliga uppehållstillstånd kan även ha en dämpande effekt på studiemotivationen. De som vill vidareutbilda sig för en svensk arbetsmarknad kanske avstår det när deras framtidsutsikter i Sverige kan skrotas vid varje ny prövning av uppehållstillstånd.

Än värre är det att regeringen vill gå ännu längre än så. Den vill helst dra tillbaka alla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd. Det vore mycket tragiskt. Människor som befunnits sig i landet i kanske årtionden, eller nästan hela sina liv, kan hamna i en radikalt förändrad och osäker situation.

Dessa konsekvenser vill migrationsministern helst inte prata om. Hon hänvisar till att de som förlorar ett permanent uppehållstillstånd kan ansöka om att bli medborgare, i alla fall om man är skötsam, har ett jobb och lär sig språket. Men statsrådet passar ändå på att ifrågasätta varför dessa människor inte ännu blivit medborgare – om man levt här länge och är väletablerad i övrigt. Vad hindrar dem, verkar hon undra.

Ja, lagbegränsningarna för vem som beviljas medborgarskap är en sak. Och även dessa vill regeringen skärpa ytterligare. Och är sådana regler väldigt strikta, eller snåla, ja då blir det många som inte blir medborgare. Långa handläggningstider försenar också ännu fler. Men det handlar också i grunden om att människor måste få välja huruvida de vill ansöka om att bli medborgare i sitt nya hemland, eller inte. Sådant bör man ha respekt för.

Sedan har vi påståendet om att Sverige skulle ha misslyckats med integrationen. Migrationsministern verkar anse att färre invandrare till Sverige, underförstått flyktingar, förbättrar etableringen för andra som redan är här. Hur dessa samband hänger ihop har inte hon, eller någon politiker innan henne, kunnat förklara. Att utlandsfödda och flyktingar – oavsett nationalitet – förbättrat sin ställning på arbetsmarknaden sedan slutet på 1990-talet, samtidigt som flyktinginvandringen både ökat och minskat, är hon och många ointresserade av. Inte heller att fler kommer snabbare i jobb i dag än för ett par årtionden sedan.

Visst kan man ha en diskussion om att motivera till jobb. En del människor som tagit sig till Sverige kommer från länder med hemmafruideal som låser kvinnor till hemmet. I stället borde dem motiveras till utbildning och jobb. Men den typen av morötter undergräver regeringen med sin egen politik.