Varför avvisade Ulf Kristersson (M) bestämt samarbete med Sverigedemokraterna före valet, bara för att nu omfamna ett sådant? Frågan kommer att förfölja moderatledaren under lång tid.
Och han har inga bra svar. För när han 2018 smällde igen dörren till SD var beskedet principiellt och kategoriskt. ”Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, sa Kristersson till Aftonbladet i januari 2018.
I en intervju i måndagens Aktuellt fick han citatet uppläst med frågan varför han ändrat sig. Kristerssons svar: Beskedet var de fyra allianspartiernas gemensamma, inte Moderaternas.
Han har sagt liknande saker förr men kan omöjligt tro på det själv. Många, däribland denna ledarsida, trodde visserligen aldrig på uppriktigheten i hans löfte före valet. Men att Kristersson skilde mellan Moderaternas ståndpunkt och Alliansens är inte sant.
Tvärtom gjorde han sitt yttersta för att försäkra omvärlden att hans personliga uppfattning, partiets linje och Alliansens besked var oskiljaktiga. Det var därför som han laddade ställningstagandet med djup ideologisk innebörd genom att tala om värderingar.
Direkt efter valet invände Kristersson mot moderata kommunledningar som valt att styra tillsammans med Sverigedemokraterna. Det var just en försiktig invändning, inte bestämd markering. Likväl talade Kristersson då om Moderaternas linje.
”Jag tycker vi ska göra allt vi kan för att bilda alliansregeringar även lokalt och inte bygga upp maktinnehavet på Sverigedemokraternas nycker och uppfattningar. Det är min uppfattning och det kommer jag att framhärda i”, sa Kristersson till Aftonbladet dagarna efter valet.
Vari består då Kristerssons värderingsskillnader gentemot Sverigedemokraterna? Här blev det riktigt intressant i Aktuellt-intervjun. Moderatledaren tog upp synen på internationellt samarbete, EU och klimatpolitiken. Inget mer.
Det var enbart de skillnaderna i värderingar mellan Moderaterna (Kristersson) och SD som han valde att nämna. Inte hela det nationalistiska ideologibygge, med islamofobi och exkluderande syn på svenskhet som bär upp Sverigedemokraterna. Inte de öppna spjällen mellan SD och den uttalat rasistiska miljön. Inte SD:s svassande för auktoritära statsledningar i Europa.
Men det är just det här som blir den ofrånkomliga följden av samarbete med Sverigedemokraterna. Man kan inte i ena stunden leverera hård och principiell kritik mot kärnan i SD-politiken och i andra stunden sätta sig i förhandlingar med partiet och bygga det ömsesidiga förtroende som är en förutsättning för samarbete.
Det är därför vi ser denna moderata inställsamhet och tassande på tå inför Sverigedemokraterna. Och det kommer att bli värre. När kritiken mot Moderaternas samarbete med SD tilltar närmare valet och kopplas tydligare samman med SD:s agerande, kan M mycket väl ta nästa steg och börja ursäkta och till och med försvara SD.
Så försvagas motståndskrafterna mot dem som underblåser hat och splittrar Sverige.