Tvärstopp för cementindustrin i Slite på Gotland skulle få avsevärda följder för en lång rad andra verksamheter. Dit hör byggande av många slag, däribland viktiga miljö-, järnvägs- och andra infrastrukturprojekt – samt anläggningsarbeten för Försvarsmakten.

Cementas anläggning i Slite är inte den enda fabriken i eller i närheten av Sverige. Men dess betydelse är mycket stor. Möjligheterna att snabbt få fram cement av rätt kvaliteter från andra leverantörer, eller att tillfälligt försörja fabriken med kalksten från en annan leverantör på Gotland är begränsade.

Regeringen sattes i ett tvångsläge då Mark- och miljööverdomstolen i juli upphävde det tillstånd till kalkbrytning som 18 månader tidigare hade getts i lägre instans. Beslutsunderlaget för grundvattenpåverkan förklarades vara otillräckligt.

Tillståndsprövningen, som då pågått i nästan tre och ett halvt år, skulle, i vart fall i vattendelen, tas om från början. Men Slitefabrikens tillstånd att bryta sten upphör i oktober, fast det då finns sten kvar som omfattas av det tidigare tillståndet från 2010.

Regeringen har, av allt att döma med brett stöd i riksdagen, utarbetat ett lagförslag som ska ge andrum. Det kan begränsa de mest akuta skadorna på arbetsmarknad, investeringar och samhällsekonomi. Lagrådet, med tre sittande eller tidigare ledamöter från de högsta domstolarna, har nu underkänt förslaget.

Det finns skäl att ändra en del i den föreslagna lagtexten, den kan bli mindre snävt avgränsad till just kalksten och mycket kort tid. Men att lägga frågan åt sidan och låta stora störningar, inom bland annat bygg- och anläggningssektorn, ha sin gång är inte en ansvarsfull hållning.

Vad det lagtekniskt handlar om är att en lag ska ha så mycket av generell räckvidd att den inte avser bara något visst ärende eller ett visst företag. Det var en delvis liknande situation då det 1997 – i en tid då det togs lätt på klimathotet – beslöts att stänga två reaktorer i Barsebäck. Både lagrådet och konstitutionsutskottet gav då klartecken för en lag som utformats så att den i princip skulle ha kunnat användas vid stängning av alla reaktorer. Men så skedde inte, och enorma utsläpp av klimatskadlig koldioxid undveks.

I Slitefrågan har regeringskansliet avgränsat lagen till enbart kalksten och en mycket snäv tid, i ambition att inte väcka kritik i andra miljöärenden. I stället har det blivit kritik för otillräcklig generell giltighet. Detta kan ändras. Kravet för att regeringstillstånd ska kunna ges för förlängd brytning, av en tidigare domstolsgodkänd volym, är att stenen behövs ”för väsentliga allmänna intressen” och att behovet ”inte kan tillgodoses på annat tillfredsställande sätt”. Med det kriteriet är det knappast risk för följder vad gäller helt andra slags stenbrott eller täkter.

Lagförslaget bör i något omarbetat skick läggas fram. Riksdagen bör godkänna det i höst.

Är det att politiskt ingripa mot ett domstolsavgörande? Det som hänt är snarare att domstolsprövningen på tre och ett halvt år inte fått fram ett annat avgörande än att prövningen ska börja om igen. Detta är något av ett haveri. Det har vållat akut tidspress för att begränsa allvarliga följder långt utanför cementindustrin.

Regeringens lagförslag löser inte alla problem. Mängder av miljöprövningar kommer att behövas om elektrifiering och klimatvänligare verksamhet ska kunna uppnås. Dessa processer måste bli snabbare.