Allmänheten ska kunna ta reda på hur skolan sköter sina uppdrag. Det borde gälla i alla skolor – inte bara de kommunala. Men vissa särintressen har sagt stopp och nej till någon verklig allmän insyn. Och bland riksdagen finns partier som lyssnat.
Den sortens allierade finns också i regeringen.
I dag gäller inte offentlighetsprincipen i friskolorna. Visst är betyg och en del annat tillgängliga, men för att vara skattefinansierad verksamhet kan det knappast kallas för verklig insyn. Offentlighetsprincipen skulle kräva av friskolor att likt de kommunala skolorna skulle ge allmänheten tillgång till pärmar och kopior på handlingar.
Krav på att offentlighetsprincipen även ska gälla för friskolorna har återkommit då och då i debatten – verklighet har det dock inte blivit.
Men 2021 tillsattes en utredning som bland annat skulle "identifiera och analysera för- och nackdelar med att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor för att lösa tillgången till skolinformation". Detta var ett steg framåt. Men på tisdagen blev det känt att regeringen stryker denna formulering till fördel för något som kallas "insynsprincipen".
När skolminister Lotta Edholm (L) får frågor om denna "justering" upprepar hon önskemål om ökad öppenhet i skolorna. Men ändå skrotar hennes regering ett lagförslag som hade inneburit mycket bättre insyn i skattefinansierad skolverksamhet än hennes alternativ. Nej, snarast handlar det om att inte ge förespråkarna för offentlighetsprincipen i skolan ammunition.
"Förklaringen" till strykningen i utredningen menar skolministern är att den sortens insyn skulle drabba de mindre friskolorna hårt. De skulle behöva bygga upp en administration de inte tidigare haft och det skulle kräva mer resurser. Bilden av någon stackars föreningsanknuten byskola som lever på marginalen målas upp som motargument.
Så kan det förstås vara. Samtidigt är det mest de större skolkoncernerna som gnäller över ökad administrativ börda. De mindre friskolorna som ofta är idédrivna säger något annat. Sveriges idéburna friskolor har välkomnat den sortens insyn och har föreslagit att delar av skolpengen då kan öronmärkas till den sortens administration – svårare behöver det inte vara.
Det är en fråga om attityd – inte förmåga. Och skolministern borde veta bättre och inte lyssna till snäva särintressen.
Med det sagt behöver inte en "insynsprincip" nödvändigtvis vara ett dåligt förslag. Att i lagtext eller förordning räkna upp vilka uppgifter som friskolorna ska kunna redovisa på förfrågan från medier eller privatpersoner, eller som ska samlas in av myndighet är bättre än inget. Men det får inte leda till att viktiga uppgifter som berör ägande, resultat och pengaflöden undkommer insyn. Står man i allmänhetens tjänst och tar emot skattemedel måste också det kunna granskas.