År 2025 ska Stockholm inte ha några särskilt utsatta områden och otryggheten ikommunen ska halveras. Det är Stockholms stads mål som presenterades i måndags av finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) och regionpolischefen Ulf Johansson. Vägen dit är en fördjupad samverkan mellan kommunen och polisen.

Det är relevanta, konkreta och mycket ambitiösa mål. Arbetet är lokalt och praktiskt – så där lagom grådaskigt, långt från kulturkriget och lättsålda recept som högre straff – och involverar aktörer som kan frågorna.

Men det är en stor apparat att hantera. Stockholms stad har nästan en miljon invånare. Organisationen är uppdelad på 14 stadsdelsförvaltningar som kommer att samarbeta med 7 lokalpolisområden.

Men omfattningen är ändå inte stor nog. Kampen mot brottsligheten i Stockholm bör rimligtvis vara kommunövergripande, inte begränsas av kommungränser mellan Stockholm och exempelvis Botkyrka, Sollentuna, Haninge, Huddinge, Järfälla och Upplands Bro. Bara för att ta kommuner i länet som har områden med olika grader av utsatthet, enligt polisens definition.

Kommunpolitiker är visserligen valda av de egna kommuninvånarna och svarar inför dem. Tryggheten i Stockholms stad påverkas dock inte bara av utvecklingen i de egna särskilt utsatta områdena – Husby, Rinkeby och Tensta – utan även av utvecklingen i områden som Alby i Botkyrka eller Edsberg i Sollentuna.

Och kanske är ett av målen lite väl ambitiöst. Att på sex år halvera den upplevda otryggheten i hela(!) kommunen lär bli mycket svårt. Det är ett trögrörligt mått och en halvering innebär inte bara ett brott av en svagt uppåtgående trend, utan en sänkning av otryggheten till en nivå där den inte har befunnit sig under den historiska tid som går att överblicka.

Hur som helst är ambitionen lovvärd och intressant att följa även för oss utanför huvudstaden. Om Stockholm lyckas, eller ens kommer nära sitt mål, har hela Sverige mycket att lära.