Centerpartiet kan tänka sig att sitta i regering med Socialdemokraterna. Det är veckans största politiska nyhet. Åtminstone är det så Annie Lööfs (C) besked i Expressenintervjun har presenterats.

Även om klarspråket är välkommet borde detta inte ses som någon jättenyhet. Centerpartiet trivs bra i januarisamarbetet och är redo att ta ett större ansvar tillsammans med de forna motståndarna i S.

Men Lööf sa inte bara det. Centerledarens budskap är att hon även kan regera ihop med Moderaterna, dock inte om denna regering ska budgetförhandla med Sverigedemokraterna. 

Detta besked, att fortfarande hålla dörren öppen för M, är på sätt och vis mer sensationellt. Moderaterna har inte bara gjort klart att de är villiga att förhandla budget med SD. Den moderata förhandlingen med Sverigedemokraterna pågår i praktiken ända sedan M och KD meddelade att de vill bilda regering i samarbete med SD. De två partierna anpassar såväl retorik som sakpolitik till Sverigedemokraterna – framför allt i invandringsfrågorna som är SD:s i särklass viktigaste politikområde.

Den gemensamma grunden för en regering där både C och M ingår är mer avlägsen än på mycket länge. I motsats till detta kan Centern luta sig mot en januariagenda som har betats av punkt för punkt, trots pandemi.

Och det är det som bör styra det politiska vägvalet och sällskapet – värderingsgemenskap och förmåga att föra en sakpolitik som alla parter är nöjda med. En sådan insikt bör få liberala partier att sluta tala om ”borgerlighet” som idé.

Här är Nyamko Sabuni (L) och hennes partiledning inte alls med i matchen. I sitt tal i fredags medgav hon att Januariavtalet har gett många liberala segrar men att vägen framåt kräver en ”borgerlig regering”. När hon så skulle konkretisera varför den sakpolitiska ”borgerliga” framtidsagendan skulle vara bättre än den i januariformatet blev det oerhört tunt. 

Sabuni lyfte fram energiförsörjningen, segregationen, skolpolitiken och kampen mot gängbrottsligheten som områden där S och MP inte kan leverera till skillnad mot det andra alternativet. Men på alla dessa områden pågår arbete som del av Januariavtalet med delar som sträcker sig in i nästa mandatperiod.

Åsiktsskillnader finns, liksom de fanns i alliansregeringen, men de går inte alltid mellan C-L och S-MP. I exempelvis energifrågor står ofta C och L på olika sidor, vilket inte minst läsarna av Eskilstuna-Kurirens debattsida lär ha upptäckt.

I övrigt har de två åren inneburit framgångar för Liberalerna och Centern i frågor där de kom ingenstans under alliansregeringen. Liberalerna har fått bort värnskatten och Centern är på väg att få på plats förändringar av arbetslagstiftningen – en reform av enorm betydelse för svensk ekonomi och arbetsmarknad, och som även L har lyft fram som viktig för partiet.

Så förutom att kasta bort den liberala ideologiska kompassen har Liberalernas ledning även slutat bry sig om sakfrågorna. Allt som räknas är en ”borgerlig” identitet.