De lät Stefan Gustafsson ta konsekvenserna av sitt skrivande på Facebook. Han har nu avsagt sig sin kandidatur till kommunfullmäktige och lämnar sin nuvarande ersättarplats. Så här skriver Liberalerna i pressmeddelandet:
”Liberalerna i Katrineholm tar avstånd ifrån de uttalanden som Stefan Gustafsson gjort på Facebook. Dessa uttalanden hänger inte samman med en liberal värdegrund och är inte representativa för Liberalernas politik.
[…]
– Det är tydligt att vi har brustit i bakgrundskontrollen. Stefan Gustafssons uttalanden är inte förenliga med partiets värdegrund och politik. Vi kommer nu att gå vidare med en annan toppkandidat till kommunfullmäktige, säger Liberalerna Katrineholms ordförande Jan-Olof Blomster."
Då inläggen uppmärksammades i torsdags är det snabbt agerat och motiveringen är tydlig och principfast. Liberalerna hänvisar till partiets värdegrund och lyfter fram det kollektiva ansvaret. Jan-Olof Blomsters svajighet på torsdagen får därmed avskrivas.
Med det sagt kvarstår ett frågetecken, som Liberalerna själva tar upp i sitt pressmeddelande: Hur är det möjligt att välja en toppkandidat utan att veta vem han är och vad han står för? En enkel titt på Facebookprofilen, som Gustafsson dessutom höll öppen, tillhör sådant som många människor gör med nya yrkesmässiga och privata bekantskaper av ren nyfikenhet. Det är så enkelt att man knappt kan kalla det bakgrundskontroll.
Nästa fråga är varför denna förhållandevis attraktiva befattning, som öppnar vägen till heltidsarvodering, var tvungen att besättas med en politisk novis. Om det inte var uppenbart tidigare är den här historien en bekräftelse på rekryteringsproblem och brist på återväxt i Liberalerna i Katrineholm. Andra partier i borde också ta lärdom.
Det är svårt att inte dra en parallell till historien i Gnesta 2012 där två politiker, varav en gruppledare, tvingades avgå och lämna Folkpartiet efter att ha ertappats med rasistiska texter i sociala medier.
Situationen i Gnesta var betydligt allvarligare än i Katrineholm. Texterna var ojämförligt grövre än Gustafssons. Där förekom uttalad islamofobi. Den ena av politikerna använde ett språkbruk hämtat från den rasistiska undervegetationen och delade artiklar från hatsajter. Och det hade pågått länge innan partiet reagerade, även där efter uppmärksamhet i medier.
Inte desto mindre reser det en större och mer allvarlig fråga: Hur kommer det sig att personer med uppenbart icke-liberala värderingar söker sig till Liberalerna? Finns det något i partiets sätt att bedriva politik som signalerar till sådana personer att de är välkomna?
Till sist: Den som lämnar politiken under sådana omständigheter och uppmärksammas i offentligheten bör inte betraktas som paria i alla andra sammanhang. De allra flesta människor kan ändra sitt tankesätt i humanistisk riktning. Men de kan även förflytta sig åt andra hållet, radikaliseras, om demokrater stöter bort dem.