Studieförbunden och till stor del även folkhögskolorna är en del av det fria folkrörelselivet och det fria kulturlivet. De är inte en del av staten.
Som mycket annan kultur-, utbildnings- och föreningsverksamhet får de statligt stöd till olika verksamheter. Men det är organiserat så att de inte är styrda av staten, vare sig av politiken eller av ämbetsverk.
Studieförbunden och folkhögskolorna är ofta nära förbundna med idéburna föreningar och folkrörelser, där finns kyrkor och andra trossamfund, där finns politiska partier, naturvårds- och friluftsorganisationer, idrotten, fackliga sammanslutningar med flera. Deras värderingar och deras verksamhet står inte – och ska inte stå – under myndigheters överhet och styrning.
I linje med detta har riksdagen tidigare – i stor enighet och med den utpräglade folkrörelseföreträdaren Bengt Göransson (S) som minister – lagt fast en självförvaltningsmodell för hur statsanslag till folkbildning administreras och fördelas. En tidigare ordning, där allt låg under den mäktiga Skolöverstyrelsen, byggde på traditionell ämbetsmannamakt även över folkrörelsernas förhållanden, något som passade dåligt in i det demokratiserade Sverige.
Folkbildningsrådet som företräder studieförbund och folkhögskolor är inte något unikt. Något liknande finns inom idrotten. Sverige har inte en statsstyrd idrott, med en idrottsminister eller generaldirektör i toppen.
Idrottsförbunden har tillsammans grundat Riksidrottsförbundet, och där finns en självförvaltning i föreningsmässiga former av bland annat statliga anslag och deras fördelning. Folkbildningsrådets, liksom Riksidrottsförbundets, styrelse utses nerifrån, av företrädare för medlemsorganisationerna, inte uppifrån av regeringen eller något statligt verk.
Ska nu detta rivas upp – för folkbildningen, men (än så länge) inte för idrotten?
Folkbildningen och målen för dess statliga stöd samt revision och kontroll har sedan 2022 utretts av kulturutskottets förre ordförande Christer Nylander, som var riksdagsman (L) fram till 2022. Han tillsattes av den tidigare regeringen. I linje med Tidöavtalet med SD gav den nuvarande regeringen tilläggsdirektiv om att också utreda att en statlig myndighet skulle ersätta Folkbildningsrådet.
Utredningen blev klar i juni – ett omfattande och gediget arbete, buret av en djup insikt om bildningens – och folkbildningens – betydelse för ett demokratiskt samhälle. Ska det vara en statlig myndighet som styr över anslagen så ligger Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) närmast till hands, enligt Christer Nylander.
Med argument som borde vara övertygande, och som stämmer med vad det tidigare var politisk enighet om, avvisar han förstatligandet och föreslår att självförvaltningsmodellen med Folkbildningsrådet blir kvar. Den tydliga styrning som staten genom en myndighetschef kan utöva skulle öppna möjligheter till en politisk dirigering.
De ideologiskt präglade angreppen mot Folkbildningsrådet har varit hårda, men med högst olika utgångspunkter. Högerlobbygruppen Timbro har krävt inte bara Folkbildningsrådets avskaffande, utan också att statsanslagen till folkbildning ska avskaffas. Partiet SD inledde sina år i riksdagen med kravet att studieförbund och folkhögskolor skulle ställas under statlig myndighetskontroll och göras till verktyg för en statlig ideologisk påverkan i SD:s anda.
Från sådana rötter växte det som så småningom hamnade i Tidöavtalet. Ställningstagandet till Christer Nylanders utredning blir därmed ett prov på vilken idé- och värdegrund som gäller när det verkligen ställs på sin spets.
Frågan hänger dessutom samman med en annan trend, som snarare har sina rötter inne i kanslihuset. Det finns nu en statlig mediemyndighet. Det planeras att göra den ovannämnda MUCF till bidrags- och kontrollmyndighet även för stödet till trossamfund – och kanske även folkbildningen. Det skapas en struktur, med generaldirektörer för den fria opinionsbildningens, nyhetsförmedlingens, gudstjänstlivets och folkbildningens sektorer.
Just sådana kommandoposter är vad auktoritära rörelser gärna vill ha, och utnyttja för en politisk maktutövning mot civilsamhället. De främsta idéburna motkrafterna mot de auktoritära strömningarna finns just i detta civilsamhälle, i kyrkor och fackföreningar, i folkrörelser av olika slag. Ska det då förberedas att statsmakten får redskapen för att göra ingrepp i dessa organisationers inre liv?
Finns något kvar av de värden två av regeringspartierna – L och KD – brukade ha som centrala? Då borde det inses att ännu en tidigare okränkbar gränslinje är på väg att suddas ut.