Låt inte rädslan ta över

De senaste fyra åren har Frankrike åter drabbats av flera blodiga attentat.

Ledare2016-07-15 14:54
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Massmordet i Nice vid nationaldagsfyrverkeriet var av det mer än vanligt otäcka slaget, där en hyrd lastbil kördes genom en tät folkmassa. Bekräftas det att också detta dåd var inspirerat av politisk extremism är dödsoffren sedan vårvintern 2012 uppe i cirka 260.

Det är naturligtvis långt mindre än i de länder där våldsorganisationer som IS/Daesh är starka och har god tillgång till vapen. I Irak och Syrien är det tusentals och åter tusentals personer som faller offer för sådana extremister, ofta som ett led i religionsförföljelser mot shiitiska muslimer, kristna och jazidier.

I Europa är dessa organisationer svaga, och har trots åratal av propaganda inte fått så många anhängare utan tvärtom stött bort folk inom alla språk- och andra grupper. Ändå kan de vara ett säkerhetsproblem som kräver stora polisinsatser och aktivt samarbete mellan olika länder. De attentat som skett i Frankrike och Belgien har åstadkommits av små ligor, ofta med ett stort inslag av tidigare dömda langare och andra kriminella.

Frankrike har en mycket kompetent och välbemannad polis och kan förmodligen klarlägga bakgrunden till det senaste dådet. Det är inte alltid som det går att finna någon utbredd konspiration eller några utsända från en totalitär organisation. Ibland är det enstaka, ofta störda, personer som suger åt sig den intensiva antidemokratiska och våldsförhärligande propagandan på nätet, och som sedan begår hemska våldsdåd, för att samtidigt ta livet av sig själva.

Ett samhälle kan aldrig helt skydda sig mot sådant. Men det skyddar sig bäst om gott polisarbete och vaksamhet sker samtidigt som allmänhet och politik bevarar sans och balans, och inte dras med ut i extremismens tassemarker.

Även med stora och uppmärksammade våldsdåd förblir den enskilda människans risk att drabbas av ett sådant attentat mikroskopiskt liten. En oro som leder till att man inte turistar i europeiska städer eller inte använder kollektivtrafik eller inte går på stora festligheter är obefogad.

Det gäller även i Frankrike, trots det som hänt de senaste åren. Det är också värt att komma ihåg att politiska attentat och terrordödsoffer var mer förekommande i Europa på 1970-talet än på senare år. Frankrike, som tidigare hade mycket politiskt våld, ofta från yttersta högern, utsattes sedan för långa rader av attentat med bakgrund i Mellanöstern och Iran under 70- och 80-talen, men aldrig med så här många döda på en gång. Frankrike fick det sedan betydligt lugnare, men dess säkerhetstjänst oroas nu av flera slags våldsförespråkare, även inhemska högerextremister.

Viktigt i hela Europa är ändå att uppmärksamheten på extrema ligor och organisationer inte leder till att man bortser från att förtryckarstater har mycket större resurser än terrorligor, och kan agera även mot privatpersoner, företag eller andra staters företrädare.

Hur angeläget det än är att vara uppmärksam på sådana som låg bakom dåden i Paris och Bryssel så är det också viktigt att inte bli enögd utan att minnas att hoten kan komma även från andra håll.