Ledare: Låt de unga afghanerna bli våra landsmän

Det går inte att utvisa människor till ett Afghanistan som står i brand och är på väg att helt erövras av talibanerna. För tre veckor sedan stod det klart även för Sverige. Den 16 juli beslutade Migrationsverket att stoppa alla utvisningar till landet, ett par dagar efter att Afghanistans regering bad om det.

Stoppet är förstås välkommet men beslutet är tvåeggat. Det tar bort hotet om utvisning men försätter samtidigt dessa människor i en limbosituation.

Migrationsverket har inte undanröjt besluten om utvisning. Stoppet gäller tills vidare men ”utgångspunkten är fortfarande att personer med av- och utvisningsbeslut ska återvända till Afghanistan när situationen i landet har stabiliserats”. Nej, ingen tror på en sådan utveckling, men det är så myndigheten arbetar.

Samtidigt har Migrationsverket infört ett beslutsstopp som innebär att inga ärenden om verkställighetshinder prövas. Tidigare ledde sådana konstaterade hinder – av typen återinfört mördarstyre – till uppehållstillstånd. Nu svävar de unga personerna i ett ingenmansland. De kan inte utvisas men de får inte heller stanna.

En viktig förändring är att afghaner med utvisningsbeslut nu åter kan få dagersättning från Migrationsverket på högst 71 kronor per dag. Men trots att stoppet mot utvisningar gäller alla, måste var och en begära inhibition, stopp av verkställighet, för att först därefter ansöka om pengarna. Det är en onödigt omständlig och kostsam procedur för som mest omkring 7 000 personer. 

Och det är oklart hur det blir med arbetstillstånd för dem. Får de, i likhet med asylsökande, jobba i väntan på att Migrationsverket kommer fram till en permanent lösning?

Så även om Sverige till slut orkade göra det enda rätta och stoppade utvisningarna, innebär allt detta ytterligare en vända på en lång och plågsam väg för de ensamkommande afghanerna.

Orsaken är den flyktingpanik som fortfarande håller politiken i ett strypgrepp och präglar den här hanteringen. Få tongivande politiker vill visa generositet gentemot de ensamkommande. 

Utvisningsstoppet kom först när Afghanistans regering bad om det. Den omöjliga uppgiften att tvångsutvisa flera tusen unga personer till detta land har dock stått klart i flera år för alla som velat se. Säkerhetsläget visade inga tecken på att bli bättre och det var bara en tidsfråga innan USA skulle överge Afghanistan. Med de begränsade resurserna och kraven på humanitet och rättssäkerhet, som Sverige måste följa, kunde det aldrig ta mindre än 10-20 år att genomföra utvisningarna. Under tiden skulle de nu unga människorna etablera sig allt fastare i vårt land och närma sig medelåldern.

Vi kan inte ha det så. Afghanerna kan inte skickas till infernot i Afghanistan. Låt dem stanna och bli våra landsmän.