Årets första partiledardebatt i riksdagen imponerade inte. Visserligen lyftes en del viktigt om de ekonomiska utmaningarna i närtid. Men samtalet var sällan konstruktivt och emellanåt fyllt med överord.
Debatten handlade till stora delar om vinterns tunga elfakturor. Att hushåll och företag på något vis stöttas är inte fel. Men det får inte leda till att elförbrukning ökar, särskilt inte under tidpunkter då den redan är hög. Då äventyras balansen i elsystemet och ökar risken för att delar av landet behöver kopplas bort. Dessutom kan inte folk förvänta sig att de kan få stöd varje gång elnotan är stor. Inget av detta fick särskilt mycket utrymme i debatten.
Bra var det att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar lyfte att demonstrationerna mot Iranregimens behöver Sveriges och EU:s stöd. Avrättningarna av demonstranter och förtrycket måste fördömas. Människor på flykt från detta förtryck, men också de som lämnar kriget i Ukraina, ska välkomnas med värdighet i vår del av världen.
Det är värdefulla påminnelser, inte minst för den höger som ju vill se ännu stramare flyktingpolitik än som redan förverkligats. Utrikespolitiken och flyktingpolitiken måste hänga ihop.
Statsminister Kristersson och energi- och näringsministern Ebba Busch (KD) bedrev också en del förvillningsretorik i riksdagsdebatten. Från Busch var det prat om att fokusera på problemlösning, inte att peka finger. Kristersson ville se mer av gemensam samsyn och breda samarbeten, mindre polarisering. Det är ord som ekar tomt. De senaste åren har de och deras högerpartier varit högröstade och oförsonliga, inte minst i den senaste valrörelsen. De har förstärkt blockpolitiken i stället för att söka breda mittenlösningar. De, och några andra, har försvårat för den gränsöverskridande politik som de nu säger sig efterfråga.
Men frågan är hur det verkligen står till med samarbetsviljan. Det som Kristersson kallar samarbete låter som något annat än sådana överenskommelser som kommit ur förhandling och öppen diskussion, och som ofta tjänat Sverige väl i frågor som exempelvis rör pensioner och försvar. Snarare uppmanar han andra att rösta på av regeringen och SD redan framförhandlade reformpaket. Det är alltså andra som ska tulla på värderingarna, inte hans eget "lag".
Kristersson och Busch klagade på den "oreda" i parlamentet som S- och MP-regeringen skulle vara ansvariga för. Men i verkligheten har KD och M haft, och har, betydande inflytande över den utveckling de nu gnällt över. Inte minst har deras ställningstagande för och slutliga samarbete med SD, förändrat politikens dynamik. Fler partier behöver nu söka stöd i ytterkanterna i stället för i mitten på grunda av detta.
Annie Lööf (C) gjorde sin sista partiledardebatt i riksdagen. Och snart lämnar hon sitt uppdrag i riksdagen och ordförandeskapet i Centerpartiet. Hennes efterträdare behöver bygga vidare på Lööfs, och Centerns konstruktiva förhandlingspolitik. Högerpartierna behöver nyktra till och se fördelen med den breda mitten. Inte söka stöd i det främlingsfientliga SD.