Vad är de egentligen så ”unikt” ense om? Ulf Kristersson (M) påstår sig ha ett samstämt regeringsunderlag. På Jimmie Åkesson (SD) låter det inte alls så.
I Sölvesborg i helgen var hans bild av M – och andra – ett parti som i årtionden förstört landet. Det upprepade han i radions utfrågning. Under Fredrik Reinfeldt, då Sverige i själva verket skickligt avvärjde att sugas ner i den internationella finanskrisen, påstods förstörelseverket ha varit värst.
Fast nu ska SD övergå till utpressning. Ulf Kristersson kan få statsministerposten – men på SD:s villkor.
Kristersson och hans eftersägare – eller eftertigare – har anpassligt tystnat om SD:s politiska krav, ideologi och delaktighet i den högerextrema scenen i Europa och USA. Jimmie Åkesson tiger inte om M. Han går på som alltid, med att anklaga Kristerssons parti för förstörelse av landet.
Till yttre form liknar modellen januariavtalet: Detaljerat skriftligt regeringsprogram med tidplaner, samt gemensamt utformade budgetar. Men i ett viktigt avseende går Åkesson längre. Januariavtalet gjordes inte heltäckande, tidigare breda uppgörelser skulle respekteras. Stefan Löfven kunde i en del frågor stödja sig på M. EU-samarbetet förutsattes skötas i mångårigt samförstånd över blockgränsen.
För att släppa fram Kristersson påstår sig SD däremot kräva inflytande över samtliga politikens sakområden, även utrikes- och EU-frågorna. Då är det än mer relevant, och riskabelt, att SD ingår i en europeisk ytterhögerrörelse, radikalt antiliberal och med gott om Putinsympatisörer under åren.
De verkliga kraven SD ställer får vi inte höra före valdagen. Nu sysslar de mest med att hetta upp kortsiktigt missnöje vid mackarna, och utmåla invandrare som främsta orsak till alla möjliga problem. En rad stora, viktiga frågor – och allt Sverige lyckats bra med – försöker de skymma undan, med den mer rubrikskapande delen av brottsligheten som rökridå. Så gör i och för sig även M, fast inte fullt så enkelspårigt.
Det som hänt i Sverige sedan åren kring 1990 är raka motsatsen till att landet gått bakåt och ”förstörts”. Tidigare var det verkligen en tid med djupnande ekonomisk kris, med inflation och avindustrialisering, som hade kunnat bryta sönder välfärdssamhället. Men det vändes, genom mångåriga insatser från såväl socialdemokrater som FP, M och C.
En i huvudsak liberal ekonomisk politik, en rad olika regeringar samt industrins arbetsmarknadsparter åstadkom i stället en lång tid av stora reallönehöjningar, och vad som nu är EU-områdets högsta delaktighet i yrkesarbete.
När vi nu står inför ett förvärrat klimathot är det korttänkt att i stundens irritation över priser på drivmedel, göra som Jimmie Åkesson i radio, och vifta undan allvaret i en klimatförskjutnings följder i livsmedelskriser och krigsfaror. Värme är en stor risk för världen – och för oss. Kyla är det inte.
Där bördorna nu för en tid hamnar alltför ojämnt kan lättnader behövas. Men på bättre sätt än att hålla nere priser på fossila bränslen. För detta förbättrar inte läget utan förvärrar det.
Det förlänger fossilberoendet, motverkar den tekniska utvecklingen och blir till fördel för demokratins farliga ovänner i både ryska, arabiska och andra oljedespotier.
SD är även i detta en säkerhetsrisk.