De protester i helgen som bestod i våld, mot poliser, är skäl för en ingående utredning. Polisens insatser behöver utvärderas.

Även där protesterna inte innebar våldsamheter kan slutsatser finnas att dra. Gjordes något rätt där, men blev fel på annat håll?

Inte allt ligger inom Polismyndighetens kontroll. Men av helgens händelser finns erfarenheter som kan komma till nytta i liknande situationer. Ansvarsfulla politiker bör invänta dessa slutsatser innan de svingar loss i debatten.

Men inte alla politiker vill det. En del vill hellre ha bråttom med att till synes sätta hårt mot hårt. Från högerhåll har det kommit förslag om att polisen ska börja använda vattenkanoner mot folkmassor. Bland annat vill Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell och L-partiets nytillträdde partiordförande Johan Pehrson se detta.

Det är svårt att se hur en utvärdering av påskhändelserna skulle komma till samma slutsats som Pehrson och Forssell. Visst kan det finnas enstaka tillfällen då vattenkanoner kan användas för att hålla mobbar borta från evenemang eller möteslokaler. Men varför det skulle minska risken för våldsamt upplopp är oklart.

Värt är att påpeka: Förslag som kan mobilisera väljarstöd behöver inte vara effektiva polismetoder.

Tills genomtänkta utvärderingar gjorts finns det annat att luta sig mot. I det som skrevs av den statliga kommitté som utredde Göteborgskravallerna 2001 finns en del matnyttigt. Förutom att kartlägga händelserna skulle denna kommitté även föreslå och överväga olika verktyg och polismetoder som kunde vara av nytta vid hantering av våldsamma mobbar. Däribland tårgas och vattenkanoner.

Genom jämförelse med andra länder gjordes det då klart att tårgas och vattenkanoner mot folksamlingar inte är effektiva metoder. Visserligen kan de skingra folkmassor, men då ofta tillfälligt. Grupperna samlar sig åter på andra gator, torg eller i andra kvarter. Våld och skadegörelse kan dessutom bli upptrappat ifall folk drabbas utan urskiljning. Vart tårgas tar vägen är även svårkontrollerat. Är vindförhållandena inte rätt kan gasen träffa både polis och människor som inte deltar i mobben. Dessa resonemang efter det omfattande och organiserade våldet i Göteborg 2001 har haft ett betydande inflytande på svenskt polisarbete.

Polisen ska, där det går, försöka minska konflikterna med folksamlingar, inte tvärtom. Dialog har varit och är i många fall viktigare än skrämselmetoder. Vid våldsanvändning ska polisen rikta sig in på våldsverkarna, inte ge sig på samtliga närvarande.

Detta är metoder som minskar risken för upptrappning, och som dessutom gått på export. De politiker som nu, i hastigt mod, talar för att vältra denna välövervägda metodval överbord behöver förklara varför. Men också berätta var någonstans den sortens tuffa metoder gett önskvärd effekt.