Så här i budgettider har även SD en lista på godsaker de delar ut. Skattesänkningar, inte minst. Men varifrån tar de pengarna? En titt i tabellerna ger det svar som saknas i de yviga orden. 2018 drar de in knappt 41 miljarder från kommuner och landsting. 2019 ökar det till 50 miljarder. 2020 till drygt 54 miljarder.
Den största delen kommer från att SD plundrar det betydelsefulla anslaget "Kommunalekonomisk utjämning". Dessutom lämnar de, i sin budgetmotion, kommunpolitikerna i sticket med flyktingkostnader som staten ska vägra betala.
En sådan smäll i kommunal- och sjukvårdsbudgetarna skulle ställa till det riktigt ordentligt. Samma parti påstår sig ordna rätten till heltid för äldrevårdens personal, med ett anslag på ett par miljarder första året. Men ser man i det finstilta ska arbetsgivarna som betalar vårdpersonalens löner plundras på det tjugodubbla beloppet. Inte så bra förde äldre, eller för dem som jobbar i äldreomsorg.
Om någon tror att det finns substans bakom ett SD-godis på cirka fyra miljarder i reda pengar för äldre,kan man läsa strax intill i tabellerna – och se att de pengarna och mer därtill är något de rycker från barnbidraget.
SD:s "budget"kan vara användbar skiva för skiva – som propagandafläsk. Som helhet skulle den få ohanterliga konsekvenser. Denär däremot inte historiskt unik. Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) under Gudrun Schyman och framför allt LarsWerner tävlade med viss bravur i samma gren.
Gör man ändå tankeexperimentet att en statsbudget skulle behandla kommunsektorn så som SD yrkar i riksdagen skulle det få stora följder. Hur ojämn den regionala verkan skulle bero på hur illa skatteutjämningssystemen skulle ramponeras. Med säkerhet blev följden en våg av kommunalskattehöjningar. Det säger en del om ihåligheten i SD:s försök att spela borgerliga genom att vifta med skattesänkningar, utan att de talar om de kommunala återverkningarna
Hur törs de, kan man fråga? Hur törs de ta risken att nyhetsförmedlingen obarmhärtigt avslöjar deras bluff och visar upp den för allmänheten? Jo, av samma skäl som fick VPK att göra om samma sak år efter år. Erfarenheten säger dem att granskningen inte brukar bli så hård, att de brukar slippa att bli noga utfrågade och avslöjade, exempelvis i radio och tv. De älskar att påstå sig vara hunsade av medierna, men chansar på att samma medier inte ska vara arbetsamma och pedagogiska nog för att avslöja ihåligheten i deras ekonomiska löften.
Ett exempel till: Hur kan den synnerligen ledande SD-aren, riksdagsledamoten Mattias Karlsson, våga sig på något så oförsiktigt som att angripa polisen med en bild på Facebook av två ungdomar, som han också angriper genom att förknippa dem med terrorister och framställa det som att de borde utvisas? I verkligheten har de permanent uppehållstillstånd.
Den här gången fick Mattias Karlsson en stunds obehag i kvällspressen. Men erfarenheten är ju att SD, med samme Mattias Karlsson som en del av den högsta ledningen, i åratal kunde ha den veritabla hatsajten "Avpixlat" som sitt uppenbara partiorgan. Det gick, utan att de fick riktigt mycket besvär av de stora medierna för det.
Det kan vara förhållandevis bekvämt att vara ytterkantspolitiker i det här landet. Inte bara i budgettider. Hade under de där åren Göran Hägglund (KD) låtit sina medarbetare driva en hatsajt? Eller hade Maud Olofsson (C) lagt en lika fräckt ohållbar budgetmotion?
Så gjorde de förstås inte. Men om de ändå gjort det hade de minsann inte sluppit undan lika lätt som VPK och SD.