Nuvarande regeringsallians har nedvärderat betydelsen av samhällsekonomins utveckling. Så är det, jämfört med en rad tidigare regeringar – inte minst de med stats- och finansministrar från Moderaterna, Centern eller dåvarande Folkpartiet.
Tonvikten har i stället flyttats till juridik och till markeringar där en rad samhällsproblem tämligen ensidigt framställs som följder av att invandrad arbetskraft och fördrivna, flyende människor kommit till landet. Så lät det i valrörelsen, liksom i regeringsförklaringar och andra utspel sedan dess.
Det finns därtill en helt annan förändring. Regimen i Ryssland har, med sitt försök att militärt göra slut på Ukraina som fri och oberoende stat, blivit ett hot mot hela Europas säkerhet.
Det leder till ökade försvarskostnader. De höjer statens utgifter. Det blir så mycket att det kan jämföras med belastningen på offentlig sektor från äldreomsorg och sjukvård när de mycket gamla och mycket skröpliga snabbt blir långt fler.
I säkerhetspolitiken är dock uppslutningen numera bred, om de ökade försvarsutgifterna och om inträdet i Nato. Det framgår även i oppositionspartiernas motioner efter budgetpropositionen.
Vad gäller den ekonomiska politiken på mer än ett par års sikt är det så mycket mer dunkelt, inte bara hos de vänstraste oppositionspartierna. Finns över huvud taget någon gemensam och hållbar linje från de fyra partier som är ministären Kristerssons underlag i riksdagen?
I skatte- och arbetsmarknadsfrågor finns brottstycken. Några av dem är framskrivningar av missnöjes- eller intressegruppspolitik från förra mandatperioden.
Men de stora dragen i en politik för tillräckligt med investeringar, arbetskraftsförsörjning och förutsättningar för nyskapande i näringslivet? Där gapar tomrummen. I Tidöavtalet fanns en del allmänt hållna ord. Men de belyste mest att de fyra inte var ense – och inte heller intresserade av att bli ense om något som kunde upprätthålla samhällsekonomisk balans och en ekonomi som förmår bära upp utbildning, vård och försvar.
Regeringskansliet har ett stort finansdepartement med kontinuitet från tidigare reformpolitik och insikter om hur en sammanhängande ekonomisk politik kan byggas upp. Men vilken nytta har en regering av det, när partiledningarna gör helt andra prioriteringar av budskapen än de som fackministrar i finansdepartementet kanske hoppas på?
Det här problemet bör inte blandas ihop med att höstens statsbudget är relativt återhållsam med nysatsningar och delvis även med kostsamma skattesänkningslöften. Regeringen har åtminstone sett till att försöka gå i takt med riksbanken för att finanspolitik och penningpolitik ska hänga ihop och inte omintetgöra nedgången i inflationstakten.
Men därefter? Ett växande problem med arbetskraftsbrist möts främst med stora gester om att hålla arbetskraft borta från landet. En bredare arbetsfrämjande skattereform, där snedvridningarna i skattesystemet begränsas, är det inte alls tal om.
Vilken är statens roll, och vilka är ambitionerna inför de väldiga investeringar i energisystem och annan infrastruktur som ny teknik och klimathänsyn driver fram?
Medan statens låneskuld kunnat pressas ned har kommunsektorns skuldbörda vuxit mycket, och skuldsättningen i hushåll och företag har svällt upp till en stor riskfaktor.
På område efter område är frågan om det alls finns en genomtänkt politik – eller ens en vilja till insikt om problemens art.