Försvarskostnaderna kommer att öka, i Sverige liksom i en rad andra europeiska länder. Detta gäller inte bara det militära utan även andra delar av totalförsvaret.
Påfrestningarna på budgetpolitiken har även andra orsaker. En av dem är energi- och annan klimatpolitik, trots att det där till stor del handlar om investeringar som ska betalas med avgifter från energikunder, och inte med mervärdes- eller inkomstskatter.
De kommunala kostnaderna för äldreomsorg kommer ofrånkomligen att öka. Orsaken är enkel, och har länge varit förutsedd. Så som vår ålderspyramid ser ut blir det ett antal år framåt en ganska snabb, ihållande ökning av antalet sjukliga, vårdbehövande personer över 80. Det ger ett påtagligt ökat personalbehov.
Allt det här betyder att utrymmet för annat begränsas. Budget- och skattepolitik påverkas ofrånkomligen. Det behövs mer återhållsamhet i att förespegla mer pengar att handla för. Det gäller såväl ofinansierade skattesänkningar som ökade kontantförmåner i olika trygghets- eller bidragssystem.
Både vapen- och andra tekniska system till försvarsmakten är dyrbara. Men uppbyggnaden behöver gå fortare och det finns dessutom en del luckor som bör fyllas i förråd av ammunition och annan utrustning. Dessutom behöver mer personal rekryteras. Ska det gå måste lönerna räcka för att klara konkurrensen om arbetskraften.
Hur stora skillnaderna än är på andra sätt, mellan äldrevård och militär, så är vissa av deras svårigheter av samma art, med finansiering och personalrekrytering. Det är skattepengar som går åt, och villkoren jämfört med alternativa yrken måste vara tillräckligt bra för att anställda ska rekryteras och stanna kvar.
Utbildning måste vara tillgänglig, och ha kvalitet. De som anställs ska kunna vidareutbilda sig och få förmågan att avancera till svårare arbetsuppgifter. Skatte-, pensions- och andra system behöver vara utformade så att de främjar arbete, med fler år i arbetslivet, mer heltid och avancemang till högre befattningar.
Det är också i hög grad de här faktorerna, utbildning samt arbetsfrämjande skatte- och pensionsregler som kan ge skatterna en bredare bas och stärka det ekonomiska underlaget för såväl sociala välfärdstjänster som miljöskydd och civil eller militär beredskap.
Det är alldeles för vanligt att det krävs – eller utlovas – större utgifter till kontantförmåner, eller skatteregler som försvagar statens finanser, utan hänsyn till om arbete främjas eller motverkas. Såväl en stärkt försvarspolitik som en tillräcklig äldre- och sjukvård för dem med mest vårdbehov förutsätter att ansvar tas även för finansieringen.
Det har varit slående att det som sagts under senare år om behov av mer pengar till försvaret alltför sällan åtföljts av tydliga yrkanden på tillräckliga belopp och av klargörande av att dessa kräver skatteintäkter eller begränsning av andra utgifter.
Det spred sig under den värsta pandemitiden en vårdslös inställning där tiotals och åter tiotals miljarder kunde ordnas bara genom upplåning. Så kan man göra tillfälligt för att parera en svår lågkonjunktur. Varken försvar eller äldrevård kan varaktigt stärkas på det sättet.