"Anta att jag kan – så kanske jag gör det!" Så lyder budskapet i kampanjen inför årets Världsdagen för Downs syndrom (21/3).
Bakom videon, som ramar in kampanjen, står den kanadensiska organisationen Canadian Down Syndrome Society. Klippet går att nå på nätet – googla på #AssumeThatICan så kan du få tillgång till videon. Och det är bara att rekommendera. Det är 1 minut och 30 sekunder som utmanar människors föreställningar och stereotyper om de som har diagnosticerats med Downs syndrom.
Greppet är friskt och fräscht och borde mana till eftertanke och förändrade tankemönster hos många människor. För visst är det så att frågor som rör människor med Downs syndrom, eller som har andra former av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), ofta berör just hur vård och skola ska budgeteras. Stöd och resurser och tillräckligt med personal på rätt plats har givetvis stor betydelse på livskvaliteten för vuxna och barn med NPF-diagnoser.
Men attityder har inte samma, om ens någon, prislapp. Hur personer med Downs syndrom eller andra NPF-diagnoser bemöts inom skola, vård och i allmänhet spelar stor roll för deras välmående. Alldeles för ofta bemöts de med föreställningar om vilken potential de skulle ha och vad de kan göra. Det kan handla om lärare som inte förväntar sig att eleven kan ta till sig viss kunskap, föräldrar som inte tror att sitt barn någonsin kan flytta hemifrån. Eller att relationer, sex och ett mångsidigt och rikt socialt liv skulle vara uteslutet för dem som har ett annorlunda funktionssätt.
Så är det givetvis inte! Den sortens fördomar är rakt igenom skadliga. Och om omsorgstagare, barnmorskor, föräldrar, lärare och andra medvetet eller omedvetet för vidare sådana tankar riskerar det begränsa individer från att leva de fria liv som de vill, kan och bör uppmuntras till.
Personer med Downs syndrom går ofta igenom livet med några andra utmaningar än sina jämnåriga. Det kan ta lite längre tid för barn med diagnosen att lära sig språk, men också en del annat. Stöd av olika form kommer behövas även i vuxen ålder – så är det.
Det betyder inte att personer med Downs syndrom, eller andra funktionsnedsättningar, inte kan leva långa och rika liv. Det kan de! De kan – om de vill och uppmuntras – göra bra mycket mer i livet än vad en del folk har fått för sig. Det är ett budskap som ska gå fram inom vården så fort någon väntar ett barn med Downs syndrom. Det ska förmedlas och bankas in i skolverksamheten – oavsett hur den organiseras i övrigt. Ingen unge ska begränsas av andras fördomar eller ses som ett sänke.
Med allt detta sagt: Den stress som så kallade funkisföräldrar ofta upplever ska inte förminskas. De behöver ofta samordna den ena insatsen efter den andra – inom skola, barnpsykiatri, habilitering med mera. Att det är vanligare med arbetslöshet och sjukfrånvaro bland funkisföräldrar är därför inte förvånande. Det vittnar om att det – trots stora framsteg i hur personer med funktionsnedsättningar och deras familjer behandlas i Sverige – finns mycket kvar att göra.