För många blir julefriden i år i stillsammaste laget. Familjesamvaro och julgudstjänster är på sparlåga. Det går att ses en del över nätet med bildskärmar. Television och nätsändningar förmedlar det som sägs och sjungs i julottor. Det skulle vara än tystare och ensammare utan modern teknik. Även den är värd en tacksamhetens tanke.

Än mer tacksamhet bör gå till dem som har en allt annat än stillsam jul, med övertid, helgarbete och nattskift, för att vårda sjuka medmänniskor. Även för dem är modern teknik till stor hjälp.

För miljoner och åter miljoner av världens pandemidrabbade finns än så länge inte mycket av denna teknik inom räckhåll. De enkla förhållandena kring sjukbäddarna kan ha större likhet med ett stall i Betlehem på kejsar Augustus tid än med en infektionsklinik på ett sörmländskt sjukhus.

Pandemin kommer att rasa ut och vaccineras bort. Hoppet är stort att nästa jul blir betydligt mer fridfull för dem som drar vårdens tunga lass – och inte så överdrivet fridfull och ensam för andra. Andra, större uppgifter och utmaningar väntar, i politiken, i det ekonomiska livet som ger välfärden dess grund – inte minst i fråga om att skydda klimatet och skydda friheten och demokratin.

När julefriden fått ge utrymme för det som för olika människor är det centrala i juletid, kan några dagars frid också ge tillfälle till tankar om balansen mellan frid och strid. I ett fritt samhälle har vi självstyre genom diskussion. Frågors vikt och handlingsvägar prövas i debatt. Ett mått av konflikt ingår i frihetens kultur. Intressen och idéer möts, granskas och kritiseras. I detta är även tidningar en viktig del.

Men mer än på länge är nu öppna, demokratiska samhällen som Sverige under angrepp, utifrån och inifrån, av sådana som med oförsonlighet och hets vill slå sönder debattklimatet och gripa makten för att behålla den med metoder som skulle sänka demokratin. Sådana rörelser främjas och uppskattas av frihetens fiender i auktoritära länder. Inte sällan är sympatierna öppna och ömsesidiga, såsom mellan franska högerextremister och ryska regimföreträdare.

Det som hänt med USA:s debattklimat och politik under åren med Trump påminner om hur farlig och nedbrytande en maktutövning med hotelser, lögner och hatfylld kulturkamp kan bli. För att övervinna sådant behövs klarhet om frihetens värderingar och en vilja och förmåga att i diskussion sätta hårt mot hårt mot extremismen. Det som sker i auktoritära och diktatoriska länder behöver nämnas vid sina rätta namn. 

Den andra sidan av detta är att i umgänget mellan de partier som vill bevara och försvara det öppna samhället behövs en måttfullhet i tonläget och en vilja och förmåga till kompromiss och resultatpolitik. I många länder, även Sverige, finns här tecken som inte är goda.

Det duger inte att vara ensidigt uppfylld av närkampen om regeringsmakt och intressefrågor. De hårda orden riktas fel när de nästan bara vänds mot de mer närstående motståndarna. Det är farligt när stöd och allians i stället söks hos sådana som radikalt vill omvandla politik och lagstiftning – till något som kan likna Trumperiet eller nyauktoritära regimer i centraleuropeiska EU-länder.