Det är inte på FN-möten det avgörs om utsläppen verkligen begränsas och jordens farliga uppvärmning hejdas. De verkliga förändringarna, åt rätt eller fel håll, sker i de enskilda länderna, och bara delvis genom politik.

Teknisk utveckling, liksom företags investeringar och forskning kan ändra utvecklingen. Det kan ofta gå snabbare än politiska processer eller internationell diplomati. Det som går åt rätt håll behöver påskyndas, inte hindras, av skatteregler och annan statlig politik, av konsumenters insikter, av ingenjörers och forskares insatser – allt pådrivet av att kunskap sprids om hur bråttom det blivit.

Det är här den viktigaste betydelsen ligger, i mötet som hölls i Glasgow och det Parisavtal som i grunden förändrade hur klimatfrågorna hanteras i internationella sammanhang. Länderna ska numera gång på gång redovisa för varandra vad deras utsläpp är, hur de utvecklas och vad som görs för att förbättra läget.

Oberoende vetenskapliga utvärderingar görs av detta, och har inför Glasgowmötet belyst hur en mängd länder behöver öka sina ambitioner och framför allt handla snabbare. Även mer motsträviga regeringar, liksom näringsliv och tekniker, dras in i en dialog med forskare och med miljöpolitik.

För detta behövs mätningar och statistik. En gemensam metodik för att redovisa och jämföra ska försvåra att fakta döljs och att krisinsikt eller nationella beslut fördröjs ännu mer. Viktiga delar av detta ramverk för att fullfölja Parisavtalet kom nu på plats i Glasgow. Hade detta saboterats hade hela avtalet kunnat gå i bitar så att det passat sådana som Trump och Putin, eller saudiska petroleumdespoter.

Så blev det inte. Grunden för det fortsatta arbetet höll ihop och viktiga bitar sattes på plats. Tidsschemat för de fortsatta rapporterna och avstämningarna skärptes upp avsevärt. Redan nästa år är det dags för nästa omgång, och det betyder att trycket på de mer senfärdiga delarna av både nationell och internationell politik ökas. Att se Glasgowmötet som ett misslyckande är inte riktigt.

Det som däremot hittills misslyckats eller ignorerats är energipolitik och klimathänsyn i ett stort antal länder. Samtidigt har ett ökat klimatengagemang hos en del viktiga regeringar – och en rad tekniska genombrott – gjort det mer möjligt att vända den ännu pågående ökningen av utsläppen till en minskning som kan bli allt snabbare.

Att få detta att hända med ett par hundra länders gemensamma skrivningar på ett FN-möte är inte möjligt. Denna i FN-sammanhang vanliga beslutsmodell, där diktaturer och genomkorrupta småstater ges samma vikt som ledande demokratier och andra stormakter, ger stora möjligheter för de makthavare som vill bromsa eller sabotera.

Bakgrunden till Parisavtalet är inte minst dåvarande USA-presidenten Obamas erfarenhet av det närmast totala fiaskot vid den tidigare klimatkonferens i Köpenhamn som oljeländerna effektivt lyckades lamslå. Nu har forskningen och kunskapen om lägets allvar fått större verkan. I allt fler länder inses att förändringar behövs hos dem själva, för att skydda livsmedelsförsörjning och levnadsförhållanden.

På FN-konferenser finns alltid diplomater som försöker hindra resultat. Det var inte dessa som lyckades i Glasgow.