Det stora reformpaketet om vidareutbildning och arbetsrätt löste flera mångåriga hårdknutar, inom arbetsmarknad och politik. Januariavtalet 2019, mellan S, C, L och MP, hade stor, positiv betydelse.
Än mer avgörande var att några av de tyngsta organisationerna på arbetsmarknaden övervann gamla låsningar och inte lät sig hindras av istadiga kompromissmotståndare. Framgången var möjlig genom att det blev ett paket av både arbetsrättsändringar och nya möjligheter för fortbildning.
Det greppet kunde tas därför att några viktiga parter på arbetsmarknaden gick före med huvudavtal, och resonerade sig fram till en kompromiss i arbetsrättsfrågor. Parterna, inte riksdagen, förfogar över trygghetsråden, som är skapade genom kollektivavtal. Dessa har nått stora framgångar i att underlätta byte av jobb eller yrke efter neddragningar och nedläggningar. I det nya reformpaketet ges de en nyckelroll för nya möjligheter till vidareutbildning.
Avtalsparternas insats gör det till ett berättigat önskemål att det under behandlingen i regering och riksdag inte ska petas i uppgörelsen så att balansen i det mödosamt framförhandlade rubbas. Detta tycks Lagrådet, i detta fall två pensionerade och ett aktivt justitieråd, inte ha riktig förståelse för.
Deras yttrande över de lagförslag som är på väg till riksdagen innehåller en sur kommentar om att arbetsmarknadsorganisationer utanför huvudorganisationerna inte har möjlighet att påverka. Detta slags invändningar bör regering och riksdagen inte låta sig rubbas av.
Det är från den privata sektorn på arbetsmarknaden, främst den exportkonkurrerande industrin, som lösningen utgått. Det stora tjänstemannaförbundet Unionen och deras kollegor inom PTK, samt IF Metall och Svenskt Näringsliv har haft centrala roller. Men det hela är utformat så att det blir användbart och fördelaktigt även i övriga sektorer på arbetsmarknaden.
Breddningen över större delen av arbetslivet kom snabbt igång. Ett viktigt första steg var att Kommunalarbetarförbundet ställde sig vid IF Metalls sida, vilket efter ett tag följdes av att LO som huvudorganisation slöt upp. En del av slitningarna mellan olika LO-förbund upphörde.
Kommunals ställningstagande hade mycket goda och lätt insedda grunder. Det är inte bara i industrin, utan också i vårdyrkena, som datoriseringen respektive den medicinsk-tekniska utvecklingen medför snabba förändringar av arbetsinnehåll och kompetensbehov. Nya möjligheter att hänga med i kompetenslyft och ibland byta yrke ger mer trygghet. Att i stället bita sig hårt fast i oförändrade LAS-regler skulle bli till många medlemmars nackdel.
Reformer av det här slaget förutsätter vilja och förmåga att söka kompromiss. Men en del aktörer i politik och organisationer ogillar kompromiss och skulle föredra framsteg för sig själva genom överkörning. Sådan kompromissallergi bidrog till negativismen mot januariavtalet.
Men de som utformade det avtalet, liksom Svenskt Näringsliv och en rad av deras motparter, förtjänar beröm för en framåtsyftande arbetsmarknadsreform. Den kommer även partier och organisationer som ställt sig vid sidan att ha fördel av.