Kontrasten mellan tysk och svensk regeringsbildning är just nu stor, och borde vara en tankeställare för många i Sverige.
En politiskt bred reformregering, med socialdemokrater, liberaler och gröna, är nu färdigförhandlad, efter ett par månader med förtroliga sakdiskussioner och ingen yttre dramatik.
Förmåga till samverkan i en bred politisk mitt är en styrka för Tyskland. Socialdemokraterna har tidigare styrt tillsammans med både liberaler och gröna – och som nu senast även med kristdemokraterna.
Så sent som i vintras väntades allmänt en koalition av kristdemokrater och gröna. Men valutslaget med kristdemokratisk tillbakagång gjorde den socialdemokratiske finansministern Olaf Scholz till regeringsbildare.
Liberaler och gröna insåg att de behövde regera tillsammans för att en majoritetsregering alls skulle kunna bildas. De har då byggt upp förtroende tillsammans och med socialdemokraterna – och åstadkommit ett på några områden ambitiöst reformprogram. Sådant går att uträtta när en politisk kultur inte förlamas av krampaktig fixering vid en blockgräns mellan borgerliga och vänster.
Tyskland har mycket kvar att göra med att komma bort från fossila bränslen, elektrifiera industri och transporter och komma ifatt andra länder i digitalisering. Omställningen har börjat men behöver snabbas på, och den kan bli påfrestande på många sätt. Kombinationen av liberal finansminister med sinne för marknadslösningar och industrins villkor samt grön energi- och näringsminister borde kunna fungera, för att driva på omställningen utan att den kör fast i en regleringsdjungel.
Men bördan av tidigare energipolitiska felsteg och låsningar är tung. Avvecklingen av brunkolet ur elsystemet har börjat först helt nyligen. Beroendet av fossilgas för uppvärmning och industri kommer delvis att bli kvar rätt länge. Ny kärnkraft förblir tabu för många i Tyskland. Förändringen kommer att gå allt snabbare, men lätt blir det verkligen inte.
Pensionssystemet som ansträngs av en åldrande befolkning kommer att kompletteras med fonder där pensionsmedel ska placeras på världens kapitalmarknader och med individuell äganderätt till fondandelarna. Men en höjd pensionsålder vågar man sig inte på.
I flyktingpolitik och integration är inriktningen klart mer öppen och välvillig till att ge nya möjligheter till dem som vistats flera år i Tyskland utan att få varaktiga uppehållstillstånd. Medborgarskap ska kunna fås snabbare.
Sjukvård och hälsa är en svag punkt, i regeringsprogrammet och i Tyskland över huvud taget. Levnadsvanor och en ineffektiv sjukvård gör detta till ett svårreformerat område. De förtida dödsfallen i behandlingsbara sjukdomar ligger, bland personer under 75 år, hela 30 procent högre än i Sverige. Att därtill ge sig in på ett experiment med lagliga cannabisbutiker vittnar om en beklaglig blandning av rådvillhet och flummande.
Regeringsprogrammet i stort är dock inte sådant. Utrikes- och Europapolitiken är tydligt EU- och Natoinriktad. Den troliga utrikesministern, de grönas Annalena Baerbock, har gjort sig känd för sin sträva hållning mot både Putinregimen och den kinesiska partidiktaturen. Även det är något att lägga märke till på olika håll i svensk politik.