Det är ett lätt stukat parti som i dag avslutar sina kommun- och regionpolitiska dagar i Örebro. KD backade i riksdagsvalet och fick 5,34 procent. Efter valet har opinionssiffrorna fortsatt att dala: KD landar numera på riksdagsspärrens 4 procent. Ett uppslitande internt bråk och höstens och vinterns turer kring elprisstödet har inte stärkt förtroendet för partiledaren Ebba Busch.
Men det finns ändå ljusglimtar. I en intervju i SVT:s Morgonstudion pekar Ebba Busch på att KD gjorde sitt bästa regionval på 20 år och nu finns representerade i samtliga 21 regioner.
Vårdfrågorna är KD:s tydligaste profilfråga och många väljare har högt förtroende för deras politik. KD har exempelvis länge förespråkat ett förstatligande av vården. Ett krav 70 procent av svenskarna ställer sig bakom.
Därför är det konstigt att det blir mer oklart vilken vårdpolitik KD vill föra. I en debattartikel i GP (14/4) skriver Ebba Busch, sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson och kristdemokratiska regionpolitiker från samtliga regioner hur de ska gå från ord till handling i sjukvårdspolitiken.
Kravet på förstatligande av vården tycks exempelvis ha tolkats om och ligger numera i linje med överenskommelsen i Tidöavtalet. Regeringen ska tillsätta en utredning, som ska undersöka hur det statliga ansvaret för vården kan utökas. Men vad menas med ett utökat ansvar? Det förklaras inte i artikeln, trots att det kan innebära allt från fler statsbidrag till ett totalt förstatligande.
I sin artikel framhåller skribenterna, med rätta, det orimliga i att den medicinska kvaliteten och chansen att överleva svåra cancerdiagnoser skiljer sig åt beroende på var i landet man bor. Men de glömmer att berätta att staten just inom cancervården har varit ovanligt involverad. Flera regeringar har satt av medel i budgeten och varit drivande i arbetet med att ta fram och utveckla den nationella cancerstrategin och de regionala cancercentrum (RCC) som arbetar med att förbättra vården över regiongränserna.
Så frågan kvarstår: Hur mycket av vården ska förstatligas?
Tyvärr är inte detta det enda som är oklart i KD:s artikel. Skribenterna understryker exempelvis också att vårdens medarbetare alltför länge ”haft för dålig arbetsmiljö. En ofrånkomlig följd av detta är att över 13 000 sjuksköterskor har lämnat sjukvården.”
Analysen är inte svår att hålla med om. Inte heller fortsättningen att ”det är ett underbetyg för vården som arbetsgivare och drabbar patienterna i slutändan.”
Men att det i artikeln inte med ett enda ord nämns hur regionerna ska kunna bli bättre arbetsgivare inger inte förtroende. Särskilt inte som drygt hälften av de 21 regionpolitiker som skrivit under debattartikeln sitter med i styrena för regionerna.
Det är nu som KD har chansen att förbättra den svenska sjukvården. Hur återstår för partiet att förklara.