Jag åkte tåg häromdagen. Rakt över gången satt en kvinna och åt en banan. Som människor ofta gör. Sen var det inte mer med det. Eftersom jag till skillnad från jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) inte lider av bananfobi och riskerar att tuppa av (eller liknande) om det dyker upp en banan i min närhet. Vilket det ofta gör om man lever i Sverige 2024. Bananer finns överallt. På förskolor, arbetsplatser, hotell och inte minst är ett berg av bananer ofta det första man ser i matbutiken.
En av den senaste tidens märkligaste nyheter är just den om statsrådet Brandbergs bananfobi, vilken verkar ta sig helt orimliga proportioner. Till exempel måste hennes medarbetare “säkra” utrymmen Brandberg ska vistas i så att de är bananfria. När jämställdhetsministern skulle äta lunch på Domstolsverket mejlade hennes statsrådssekreterare om att ”Paulina Brandberg har stark allergi mot bananer, så det skulle uppskattas att det inte förekommer bananer i de utrymmen där hon kommer att vistas.”
Men hon har alltså ingen allergi. Det är en fobi. Medarbetarna ljuger för att göra det enklare att spela med i den fars det här är. I ett mail till Länsstyrelsen när jämställdhetsministern var på ingång hette det att ”inga bananer får förekomma i lokalerna.” Till och med talmannen fick hålla sitt rum bananfritt när han bjudit in Paulina Brandberg på kaffe.
Ett riktigt lågvattenmärke var när jämställdhetsministern i mars deltog på en FN-konferens i New York som handlade om ekonomisk jämlikhet. Där deltog även Jessica Smaaland, ordförande för föreningen ”FQ, Forum – Kvinnor och Funktionshinder”. På 46:e våningen möttes deltagarna av skyltar med förkryssade bananer.
“Min assistent hade tagit med sig en banan för att vi skulle ha någon mat. Vi hann inte äta frukost innan. Då fick vi höra att ”du kan inte ha den här”, från en av Paulinas medarbetare och min assistent fick åka ner 46 våningar och hitta en papperskorg utanför”, säger Jessica Smaaland.
Det är helt bananas. En vuxen människa, därtill ett statsråd, som uppför sig så här. Nästan än värre är hur alla runt omkring accepterar tramset och att ingen enda människa verkar ha vett att säga ifrån på skarpen. Självklart är det inte roligt att lida av fobi. Men det är det ganska många som gör, och man biter ihop, går på KBT och framförallt kräver man inte att hela världen ska anpassa sig efter ens irrationella rädsla.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kritiserar i ett inlägg på X medias rapportering om ministerkollegans bananfobi, som hon kallar för ”ett riktigt lågvattenmärke”. Svantesson menar att det inte påverkar arbetet, och då inte är av allmänintresse.
Finansministern har fel. Banantramsandet påverkar helt uppenbart både jämställdhetsministern och hennes medarbetare som tvingas fara med osanning. Det påverkar alla som arbetar på platser där Paulina Brandberg deltar i olika möten och besök. Och inte minst påverkade det en funktionshindrad kvinna som tvingades skiljas från sin assistent, något som kunde inneburit en allvarlig risk.
Det är inte utan att man undrar vad som hänt om jämställdhetsministern suttit på samma tåg som jag. Hade kvinnan mitt emot eskorterats av tåget? Fått stå vid en skampåle på centralen?
Statsminister Ulf Kristersson (M) har efterfrågat fler vuxna i politiken. Han borde börja med att se till att hans statsråd inte beter sig som barnungar.