Mänskliga rättigheter sitter trångt i Ryssland. Det är allmänt känt. Men hur kan Sverige som stat och vanliga svenska medborgare hjälpa och bidra till en förändring?

Det var en av frågorna som diskuterades i onsdags i Stockholm på ett Rysslandsseminarium arrangerat av Östgruppen.

Liza Aleksandrova-Zorina, journalist och politisk aktivist från S:t Petersburg, berättade om protestaktioner i Ryssland som är relativt okända i utlandet, som de i delrepubliken Ingusjien i Kaukasus på hösten 2018 och våren 2019.

Protesterna riktades inledningsvis mot avtalet mellan Ingusjiens och delrepubliken Tjetjeniens presidenter om att överlämna ingusjiska landområden till Tjetjenien, men övergick i en bredare missnöjesyttring riktad mot Ingusjiens myndigheter.

Demonstrationerna, som enligt vissa uppskattningar samlade som mest 30 000 deltagare och innebar en sällan skådad utmaning mot regimen, tilläts pågå periodvis och utsattes för polisvåld vid andra tillfällen. Efter en sådan konfrontation 27 mars i år genomfördes massgripanden. 

Aleksandrova-Zorina lyfte fram en av dem som ännu är inlåsta. Aktivisten Zarifa Sautieva greps i juli, anklagad för att ha organiserat våld riktat mot poliser och riskerar upp till tio års fängelse. Rättegången mot henne har upprepade gånger skjutits upp. Den främsta ryska människorättsorganisationen Memorial avfärdar anklagelserna mot Sautieva och klassar henne, tillsammans med fem andra fängslade efter Ingusjienprotesterna, som politisk fånge enligt Europarådets definition.

Budskapet från Aleksandrova-Zorina var att det är svårt att från utlandet påverka den allmänna människorättsutvecklingen i Ryssland, men att det går att hjälpa enskilda offer genom att uppmärksamma deras fall. Intensivt opinionsarbete kan ge mildare domar eller till och med frisläppanden.

Svetlana Gannusjkina, människorättsaktivist i Ryssland sedan sovjettiden, berättade om ryska medborgare som söker asyl i väst. Hon talade om fyra kategorier. Den första och vanligaste är flyktingar från Tjetjenien, som är något av en polisstat inom en polisstat, där president Ramzan Kadyrov bestämmer över liv och död med Moskvas goda minne. För att klassas som fiende till honom behöver man inte ha gjort något. Det räcker att tillhöra en familj som Kadyrov är i fejd med.

En andra kategori är offer för fabricerade åtal i brottmål. Sådana kan väckas mot politiska aktivister men även mot människor som inte har något att göra med politik, utan som ett resultat av att korrupta och inkompetenta poliser och åklagare tar genvägar för att "klara upp" fall.

En tredje kategori är religiösa minoriteter, framför allt Jehovas vittnen som i Ryssland är klassade som en extremistorganisation. Gannusjkina förklarar det med att vittnena är välorganiserade och oberoende, något som den auktoritära ryska staten inte kan acceptera. Av samma skäl som Kina förföljer rörelsen Falungong.

En fjärde kategori är kvinnor från ryska Kaukasus som är offer för hedersförtryck.

Ett positivt asylbeslut i Sverige hänger på Migrationsverkets och domstolarnas bedömning av berättelsen, men även på att de har relevant kunskap om situationen i Ryssland. 

Och här gäller det att förstå detta: Ryska myndigheter kan utsätta vem som helst för vad som helst, ofta av skäl som är begripliga men oacceptabla i en rättsstat, men även till synes helt utan anledning.