Utslaget var väntat. Förslaget i kommunfullmäktige, som röstades igenom av Moderaterna, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, var på många sätt ett slag i luften.
Kommunmajoriteten – M, S och C – ville troligtvis visa att den ”gör något”. Detta något blev en modell som sannolikt få trodde att Länsstyrelsen i Södermanlands län skulle godkänna, eftersom dess motsvarighet i Skåne sedan tidigare satt stopp för Vellinges tiggeriförbud, med motiveringen att tiggeri inte ansågs störa den allmänna ordningen. Varför skulle det då anses göra det i Eskilstuna?
Oavsett vilket kommer ärendet antagligen att vandra vidare i förvaltningsrätten och kammarrätten, som båda två har underkänt Vellinges förbud. Därmed borde saken även vara avgjord för Eskilstuna.
Men det betyder inte att tiggerifrågan är ur världen. Moderaterna och Sverigedemokraterna vill förbjuda tiggeri nationellt, och Socialdemokraterna backar ofta upp förslag som försvårar för tiggare.
När statsminister Stefan Löfven (S) fick frågan om han inte utesluter att Socialdemokraterna kan landa i ett generellt förbud, svarade han att vi inte är där än (TT, 26/12-2017). I samma anda var civilminister Ardalan Shekarabi (S) snabbt ute och stöttade Eskilstunamodellen, med att det är rimligt att ”försöka hitta en lösning” (Aktuellt, 30/1), vilket fler ställer sig bakom. Enligt SVT:s undersökning från i våras vill mer än var fjärde kommun, främst borgerligt styrda, men även med S-ledning, ha tiggeriförbud, exempelvis Katrineholms kommunalråd Göran Dahlström (S).
Därmed är det inte omöjligt att SD med Jimmie Åkesson i spetsen kommer att försöka göra tiggeriförbud till en valfråga, och klumpa ihop den med migration och lag och ordning. Om så blir fallet är det viktigt att de liberala partierna, som har tagit avstånd från ett förbud, står fast vid principen att min rätt att slå slutar där din näsa börjar.
Det vill säga principen att människor är fria att agera som de vill, förutsatt att det inte skadar någon annan eller innebär ett stort mått av självskadebeteende. Med det som ledstjärna kan man inte landa i någon annan slutsats än att en människas rätt att passivt be om hjälp, trumfar förbipasserandes ”rätt” att inte bli illa till mods av att se medmänniskor i nöd.
Svårare än så är det inte.