Fler dömda brottslingar ska sitta bakom galler längre. Så blir det om regeringen får sin vilja igenom.
Men är Sveriges kriminalvård redo för det?
Svaret ligger, i alla fall till viss del, i rapporten "Kriminalvårdens kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet" som myndigheten sammanställt på uppdrag av regeringen. Det är en ovanligt rak och tydlig rapport om vad som behöver göras. Kriminalvården har inte lindat in sitt budskap.
Först och främst konstaterar Kriminalvården att Tidöpartiernas kriminalpolitik kommer leda till en kraftig ökning av inlåsta på myndighetens anstalter och häkten, men det kommer också bli många fler personer i frivården.
Därför behöver Kriminalvården öka sin kapacitet. Om Tidöpartierna genomför förslagen i avtalet kommer det att kräva 11– 16 fler anstalter och att antalet helårsarbetande på myndigheten måste öka med någonstans mellan 3 600-5 400 personer. Det är en kapacitetsökning som skulle kosta omkring sju till tio miljarder kronor årligen. Det är inte småpotatis.
Myndigheten konstaterar också att kostnaderna och siffrorna både kan bli högre och lägre. Men: kontentan är att Tidögängets "tuffa tag" får stora konsekvenser för Kriminalvården. Redan i dag är det ett ansträngt läge på myndigheten. I juni förra året låg beläggningsgraden på svenska anstalter på 113 procent (SR 19/6).
Partier som i valrörelsen, och innan, pratat högt och ljudligt om skärpa straff hade då, och behöver nu, förklara hur dessa svårigheter ska övervinnas. Att kraxa går ju – men när straffen ska utmätas måste det finnas plats på anstalterna. Hur kompetensförsörjningen på anstalterna ska förbättras är också en knut som behöver lösas.
Kriminalvården gör klart att det inte heller räcker med fler anstalter och mer kompetent personal. Ska myndigheten klara av sitt uppdrag måste flera reformer utforskas parallellt med det som redan föreslagits. Det kan handla om strafftidsförkortningar för intagna som har låg risk för brottsåterfall. Men också att nyttja frivårdens verktyg i större utsträckning. Det kan handla om skyddstillsyn eller fotboja.
Det är tankar värda att lyssna på. Alternativet är kvalitetsförsämringar på anstalterna. Det kan diskuteras. Men det får inte försvåra för rehabilitering. Trängsel och sämre celler riskerar leda till mer konflikter. Det i sin tur försämrar förutsättningarna att hjälpa de intagna bort från brottets bana. Men det påverkar också arbetsmiljön. Det skulle inte underlätta personalrekryteringen.