I snart ett år har Sverige levt med pandemin. Stora delar av världen har gjort det ännu längre. Vilket är dess pris?
Det första givna svaret är att räkna antalet smittade och avlidna. Ett annat är att se hur restriktioner påverkar våra samhällen i vidare mening. Vad de gör med ekonomin, folkhälsan och mänskliga relationer. De senare aspekterna framträder tydligare med tiden.
Vetenskapens värld i SVT har i ett nyligen sänt program, Coronakampens pris, tagit ett bredare grepp på just åtgärderna mot smittan globalt. Det handlar om allt från de svåra avvägningarna med besöksförbud på svenska äldreboenden, med ett exempel från Eskilstuna, till uppenbara felgrepp med de hårda nedstängningarna i Uganda.
Eftersläpningen i vården av andra sjukdomar än covid började synas redan förra våren och numera är vårdskuld ett etablerat begrepp. Här bör man dock skilja mellan orsakerna. En del hänger samman med att vårdsystemet har tvingats lägga kraft på covid-sjuka. Den prioriteringen är självklar.
Men ett minst lika stort problem är att människor har valt att inte söka vård, ibland på grund av en övertolkning av restriktionerna. Folk låter sig inte undersökas och tar inte prover, vilket betyder att diagnoser på exempelvis cancer och hjärtsjukdomar blir försenade. I förlängningen kommer det att kosta liv.
Övergången till distansundervisning och hemarbete – med minskad social kontakt och rubbade rutiner – har redan gett mätbara följder i form av ökad förekomst av ångest, depressioner och sömnsvårigheter.
Det finns en grupp svenskar som har ökat sin träning under pandemin, men förändringen för befolkningen som helhet är minskad fysisk aktivitet. Även det kommer att ge sämre folkhälsa.
Alla dessa problem är mångdubbelt värre i tredje världen. I många länder är skolan inte bara en väg ut ur fattigdom utan en fristad för barn. När de stannar hemma hamnar de lätt i destruktiva miljöer med våld och sexuella övergrepp. Unicef larmar om att flera miljoner flickor världen över gifts bort i spåren av pandemin.
Minskad vård i utvecklingsländer får i sin tur omedelbara följder i form av död, särskilt när det sker i kombination med nedstängningar som berövar folk redan knappa inkomster utan någon statlig kompensation.
Allt detta sätter fokus på avvägningar mellan hotet från smittan och åtgärder mot smittspridning. Obalansen blir som mest uppenbar i auktoritära länder där smittspridningen är låg samtidigt som staten enbart kan tänka i termer av nedstängning och polisbatong.
Men erfarenheterna hittills ger en del att reflektera över även för västvärlden. I delar av Europa har restriktionerna, framför allt i början av pandemin, fokuserat mer på handlingskraft och mindre på helhetssyn och möjligheten till uthållighet.
Vissa saker i Sverige har uppenbarligen kunnat göras annorlunda. Inte desto mindre har vårt land haft en förhållandevis låg överdödlighet samtidigt som hälso- och andra problem till följd av restriktionerna blir allt mer uppenbara. Det talar inte för att Sverige generellt har gått för mjukt fram i pandemibekämpningen.