När ett ryskt storanfall drivit människor på flykt från Ukraina får fullmäktige i Vingåker behandla en moderatmotion om att säga upp kontraktet med Migrationsverket. Förslaget är feltänkt.
Ett tag framåt kan Migrationsverket väntas behöva avsevärt fler, inte färre, kontrakt med kommunala och andra husägare. Det handlar om kommunägda hus där 34 lägenheter upplåtits till Migrationsverket.
De senaste åren är det annars Migrationsverket som sagt upp många avtal och behövt färre förläggningar. Det har på många håll blivit tal om att bygga om, sälja eller ibland riva fastigheter som varit slitna och ibland stått outhyrda, men för en tid kunnat användas av flyktingar. Att sådant övervägts även i Vingåkers kommun hade inte behövt vara konstigt. Motionen utformades också innan den nya fasen av Putinkriget mot Ukraina.
Men den handlar inte om hus där Migrationsverket sagt upp avtal och lämnat. Motiveringarna från oppositionsrådet Charlotte Prennfors (M) rör (se sidan 8, artikel på nyhetsplats) delvis en möjlighet att få fler bostadsrätter till försäljning i Vingåker. Men bismaken av hennes argumentation kommer av att det så tydligt framgår hur tänkta bostadsrätter också ses som ett sätt att få bort Migrationsverkets andrahandshyresgäster från kommunen.
Många mindre eller halvstora kommuner i landsorten har vid olika flyktingvågor blivit hemorter någon tid för människor som efter ett tag oftast flyttat vidare till större orter med mer mångsidiga arbetsmarknader. Fastigheter som tidvis inte använts till annat har då varit till stor hjälp. Detta har också gett intäkter till privata eller kommunala fastighetsägare, och till lokal personal som anställts av Migrationsverket eller andra.
De som genom släktingar eller på annat sätt kunnat skaffa eget boende, och kunnat göra detta genom EBO-lagen, har snabbare kommit till de lokala arbetsmarknader där suget efter arbetskraft varit störst. Det långvariga, envisa skallet mot EBO-lagen från en del kommunala företrädare har varit missriktat. Nu kommer i vart fall såväl tillfälliga, statligt ordnade förläggningar och andra slags bostäder att behövas. Hur många och hur länge beror främst på hur kriget fortsätter och hur det slutar. Det är i vart fall inte läge att köra Migrationsverket på porten.
Hur mycket realism det kan vara i att på lite längre sikt starta en bostadsrättsförening beror inte bara på efterfrågan, utan i praktiken kanske än mer på vad en upprustning kostar. En nystartad bostadsrättsförening måste ha en gedigen och realistisk ekonomisk plan.
De som överväger att betala insats och ta ansvar för en kooperativ skötsel av en fastighet måste veta att de inte inbjuds till att axla den ekonomiska bördan av alltför stora kommande reparationskostnader.
Charlotte Prennfors tal om renovering med "IKEA-prylar" för "rimlig hyra" låter mindre seriöst – och stärker intrycket att motionen är ett sätt att förespegla att man snabbare kan mota bort en del människor över kommungränsen. I bostadsrättsföreningar, som är en ofta utmärkt boendeform, är det inte hyra som betalas. Det är avgifter till den gemensamt ägda och förvaltade föreningen.