På kort tid har vi sett mycket allvarligt och dödligt våld på ett antal håll i Sverige. Nyss rapporterades det om tre döda, i Stockholm och Uppsala, till följd av skjutningar och sprängningar. Främst är det de drabbade och deras familjer vars livs slås sönder. Men slag utdelas också mot människors känsla av trygghet. Först i de områden som drabbats.
Men också Katrineholms- Vingåkers- och Flensbor kan känna stort obehag. Oro, rädsla eller ilska känner inga kommungränser.
En rad politiker och tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter har i medier uttryckt sorg och vrede inför det inträffade. Den sortens känslouttryck hör till när den här sortens brott diskuteras. Men nu då? Hur går vi vidare från dessa djupt personliga känslorna till att bekämpa våldsbrotten?
Till en början: Antalet skjutningar och sprängningar styrs inte av statsminister eller annat ansvarigt statsråd. Det är lika sant under den här regeringen som det var under den förra. Det är viktigt att oppositionen håller det i minnet och att kritik inte övergår i onyanserat skällande. Gängledare följer inte kommandon från statsråd. Inte heller av oppositionsledare.
Betyder det att statsminister Ulf Kristersson (M) och justitieminister Gunnars Strömmer nu inte ska ställas mot väggen? Nej. De behöver förklara vad de tänker göra för att pressa undan det ofta gäng- och knarkrelaterade skjutvapen- och sprängningsvåldet. Hur de prioriterar i budget och vilka insatser de drivit fram eller driver på behöver förklaras hur de förbättrar brottsbekämpningen. En del politiska förslag som sedan blivit lag kan också få betydelse för hur brottsbekämpningen framöver går.
Polisen och andra brottsbekämpande myndigheter behöver prioritera sina resurser klokt och använda de verktyg de nu har till hands – vilket de inte alltid gör. Riskerna för att bli upptäckt i den här sortens brottslighet måste öka kraftigt.
Dessutom behöver det sägas: Gängens inkomster kommer i stora delar från knarklangande. Det är detta som finansierar gängens kulor och sprängmedel. Skola och socialtjänst kan, om de har rätt kunskap och resurser, göra mycket för att hålla unga borta från narkotikan. Och som lokalpolisområdeschef i Katrineholm, Johan Levin, sade nyligen: Katrineholm är en förhållandevis lugn stad. Men även här behöver vi hålla emot både när det gäller knarket och rekryteringen till gängen.
Det är viktigt att medier och politiker inte låter populisterna kidnappa frågan om brottsligheten. Sådant driver ofta på för längre straff, tuffare tag och mycket ingripande åtgärder. Även när det saknar stöd i erfarenhet eller forskning för dess nytta och effektivitet. Väljare behöver också se upp med de politiker som kommer att försöka låta handlingskraftiga, men som i verkligheten åstadkommer noll i att tränga undan de gäng som skjuter, spränger, langar, bedrar.
Mycket skeptisk bör man därför vara till att S-ledaren Magdalena Andersson föreslår att Försvarsmakten, i vissa delar, ska stötta Polismyndigheten i arbetet mot gängen. Att försvarsminister Pål Jonson (M) inte verkar vara intresserad av frågan är ett gott tecken. Men än verkar inte dörren stängd. Gunnar Strömmer, som är den i regeringen som äger frågan, behöver påminnas innan det hastas: Brottsbekämpning är inte försvarsmaktens uppgift. Det är i första hand polisens.
Regeringen måste hålla huvudet kallt. Det är så gängen kan trängas undan. Inte genom att dras med i överbudspolitiken.