Sveriges ålderspyramid har slagits runt. Antalet födda barn sjunker. Invandringen stryps. Färre ska alltså ombesörja fler som lever längre. Samtidigt ökar behoven av medicinsk och omsorgsmässig karaktär. Hur ska den ekvationen lösas ute i kommunerna?
Det är denna kluriga materia som äldreomsorgen i Katrineholm, och andra kommuner, brottas med. Därför förvånar inte den kritik Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) riktar mot kommunen. Men det ursäktar inte de brister som tillsynsmyndigheten upptäckt på Katrineholms särskilda boenden för äldre (Säbo).
Bland annat kritiseras kommunen för att en del av personalen inom säbo som gör medicinska bedömningar inte har tillräcklig kompetens för att utföra sina uppgifter. Bland annat saknar de tillräckliga kunskaper i det svenska språket, menar Ivo.
Detta är ett verkligt problem. Mycket av äldreomsorgen kräver en viss nivå av kommunikationsförmåga, och även om svenska språket inte är all kommunikation, så är den väsentlig. Dels när information ska utbytas med sjuksköterskor, men också i samtal med de äldre. Det är även lättare att följa hygienrutinerna om man kunnat läsa instruktionerna.
Men vad gör kommunen för att motverka språkförbistringen? Jo, för ett par år sedan införde Katrineholm ett så kallat språktest vid anställning inom fler delar av kommunens verksamheter. Tanken är att jobbsökare som saknar otillräckliga svenskakunskaper för att utföra jobbet ska sållas bort.
Men någon mirakelkur var det då inte. Det förstår man när man läser igenom Ivo-recensionen. Det svidande kritiken borde ge beslutsfattare skäl att fundera om. Hur effektivt är det där språkprovet – egentligen?
Testets beståndsdelar är tre till antal: hörförståelse, läsförståelse och skriftlig förmåga. Sökande som har genomgått eftergymnasiala studier behöver inte göra testet. Det var då en godtycklig gränsdragning. Visst är det så att det kan vara nog för att klara jobbet, och sannolikheten för att man har goda svenskakunskaper är högre. Men det finns utrikesfödda som har motsvarande utbildningsnivå från utlandet, men som vid testtillfället ändå inte skulle klara av provet.
Tydligen är inte heller språktestet en absolut gräns. Sökande måste inte klara samtliga delar av testet. Det räcker med att klara en eller två delar av det. Det låter klokt att inte utesluta någon för att de bommar på ett av tre provdelar. Men att klara en provdel kan väl knappast vara tillräckligt?
Men att kommunen försöker hitta vägar framåt för de som nästan klarar provet är klokt. För valet mellan noll ny personal eller en nyanställd som kräver lite stöd med språket är inte lätt. Men kommunen har skäl att redovisa hur språkstödet ser ut och hur bra det fungerar. För det verkar inte fungera som hoppats. Ivo-kritiken ger ju kommunen underkänt trots ett språkprov.
Avslutningsvis: Det är genant att förvaltningen inte vill lämna ut provet till tidningen. Att provfrågorna skulle kunna hamna på villovägar och förvarna eventuella sökande håller inte. Högskolor och universitet lämnar ut exempelprov för studenter att öva på eller ta del av i efterhand. Varför kan inte kommunen?
Dessutom undrar jag: Det är väl inte exakt samma frågor som ställs vid varje enskilt anställningstillfälle? Ett prov borde uppdateras och förändras emellanåt. Och om kommunens leverantör av språkprovet inte justerar testet då och då, hur försäkrar de att inte tidigare provtagare berättar för andra om frågorna?
Katrineholmarna behöver veta hur provet är utformat. Först då kan vi utvärdera kommunens insatser. Men också dra slutsatser om språktest är till någon nytta.
