Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan är ett svårt misslyckande för landets nu avsatta regering och för omvärlden. Den utländska militärens kaotiska sorti ur landet kommer att få följder som för närvarande är svåra att överblicka.
Men det gäller att dra rätt slutsatser. Det var rätt att 2001 driva bort talibanerna. Lika rätt var Sveriges beslut, fattat av riksdagen i total politisk enighet, att bidra till den internationella militära insatsen landet.
Afghanistan var en fristad för internationell terrorism. Efter dåden 11 september 2001 kunde omvärlden inte tolerera det längre. Den efterföljande närvaron av utländsk militär var en förutsättning för att försöka bygga ett annat land än det mörker som rådde under talibanernas femåriga styre.
Den nya staten var skör och kollapsade snabbt utan yttre stöd. Men miljoner afghaner har under två årtionden kunnat leva talibanfria liv. Det har ett värde.
Och detta nya samhälle, människorna, som under många år kunnat utvecklas i relativ frihet, finns kvar. De behöver skyddas på alla sätt som står till buds, inklusive fristad utomlands. Vissa är extra utsatta. Det handlar dels om dem som har jobbat för utländska stater, men inte bara. I farozonen är även människorättsaktivister, jurister, journalister, artister och många andra.
Sveriges agerande för att få ut lokalanställda, nuvarande och tidigare, är under all kritik. Det har varit för yrvaket, för improviserat, för ihåligt. Evakueringsplaner för specifik personal, liksom säkra och lagliga resvägar för alla som kan komma i fråga för asyl, borde ha funnits på plats för länge sedan.
Regeringen har ett särskilt ansvar, både för lagstiftningsfrågor och för snabba insatser. Men inte heller högeroppositionen är fri från skuld. Dag efter dag, under flera års tid, har politiker från M, KD, SD och på senare tid även L, pressat på för en restriktiv flyktingpolitik. Budskapet från den sidan har hela tiden varit att färre människor bör ges skydd i Sverige – alltid färre och aldrig få nog.
De har kallat asylsökande med avslag för ekonomiska migranter. Särskilt hårda ord har riktats mot de ensamkommande afghanerna. Trots att alla politiker borde veta att en asylsökande kan ha välgrundade skäl att hysa rädsla för sin säkerhet utan att hamna på rätt sida om de ofta hårfina bedömningarna av skyddsbehov.
Och ända in i det sista har den Kristersson-ledda högern med hård retorik framhärdat i att personer med avslagsbeslut ska utvisas. För bara en månad sedan krävde Moderaterna indraget bistånd till Afghanistans regering för att den, hårt pressad av talibanernas offensiv, ville pausa mottagandet av personer som skulle avvisas från bland annat Sverige.
När det nu står klart att de hade fullkomligt fel, gömmer sig dessa politiker bakom Migrationsverkets långvariga oförmåga att göra rätt bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan.
Det är inte svårt att föreställa sig reaktionerna från högern om regeringen för, säg, två år sedan hade börjat skissa på humanitära visum eller möjligheten att söka asyl på svensk ambassad utomlands. Om dessa vägar hade funnits, hade många tolkar och andra lokalanställda redan varit i säkerhet i Sverige.
Men trots förlorad tid är det inget som hindrar lagstiftarna att skapa sådana vägar nu. Därutöver behöver Sverige och EU förbereda sig för att ta emot afghanska flyktingar som tar sig irreguljärt till Europa, samt ge uppehållstillstånd till afghaner som redan befinner sig i Sverige, med eller utan utvisningsbeslut.