Föreställ att Sverige hade en myndighet som skulle bestämma hur många frisörer som fick finnas på en ort. Om myndigheten såg en överetablering skulle det vara stopp för fler. De som ville öppna en frisersalong skulle få öppna den någon annanstans.
En och annan tycker säkert att det låter som en bra idé. De allra flesta lär dock avfärda det som planekonomi. Staten ska skapa förutsättningarna och sätta spelreglerna. Inte detaljreglera etableringar. Inte leka marknad.
Men det är precis så regeringen och vissa andra tänker kring arbetskraftsinvandring. Strävan att på olika sätt snäva in den motiveras ofta med ambitionen att skydda arbetstagare. Men de olika förslagen vittnar även om en föreställning att politiker är bättre än marknaden på att bedöma behov och resursfördelning.
På onsdagen meddelade regeringen att man vill återinföra så kallad arbetsmarknadsprövning som fanns till 2009. Den innebar att Arbetsförmedlingen skulle pröva om det fanns någon i Sverige eller i EES-området som skulle kunna ta jobbet, innan arbetsgivare fick rekrytera från tredje land.
Alliansregeringen avskaffade denna ordning med argumentet att arbetsgivare känner till sina kompetensbehov bättre än en myndighet. Rekrytering i Sverige är i regel praktiskt enklare varför risk för undanträngning av svensk arbetskraft bedömdes som liten.
Det antagandet har visat sig vara korrekt medan S-regeringen talar mot bättre vetande när den påstår att det nu sker ”omfattande arbetskraftsinvandring, ofta inom lågkvalificerade yrken där det inte råder någon brist på arbetskraft”.
Det räcker att titta på Migrationsverkets sammanställning över dessa yrkesgrupper för förra året. Den största delen arbetsinvandrare har tagit arbeten som kräver högskoleutbildning och/eller kvalificerad specialkompetens. Det handlar bland annat om IT-arkitekter, systemutvecklare, ingenjörer, skogsarbetare. Samtliga är bristyrken och man får lusläsa för att hitta motsatsen.
Bärplockare och plantörer – runt 5 000 arbetstillstånd 2021 – lyfts ibland fram som exempel på enkla jobb som skulle kunna tas av svenskar. Pandemin visade dock att så inte är fallet. Stängda gränser var väl ett gyllene tillfälle för svenska arbetslösa att ta dessa jobb? Nej, eftersom säsongsarbeten är svåra att bemanna med svenskar. Regeringen tvingades införa undantag för inresestoppet, så att bärplockare och andra säsongsarbetare kunde resa in.
Redan 2016 konstaterade Riksrevisionen i en utvärdering att enbart 20 procent arbetsinvandrare tog jobb i så kallade överskottsyrken. Sedan dess har andelen minskat ytterligare när arbetskraftsbristen vidgats. Så kallat överskott i ett visst yrke på riksnivå betyder inte heller att det råder precis överallt och vid alla tillfällen när rekryteringsbehov uppstår.
Det problem som regeringen talar om finns alltså inte. En statlig, schematisk bedömning av brist för att ge grönt eller rött ljus för rekrytering utanför EES-området kommer oundvikligen att försvåra för arbetsgivare och försämra för svensk ekonomi.
Den typen av spärrar kan däremot skydda vissa svenska yrkesgrupper från konkurrens, på bekostnad av samhället som helhet. Föga förvånande presenterade migrationsminister Anders Ygeman (S) sina idéer tillsammans med fackförbundet Byggnads ordförande Johan Lindholm.
Det snäva egenintresset ljuger inte.