Vad som inte tas upp alls är mer anmärkningsvärt än det som faktiskt sägs. De två största partiernas ledare har varit först ut i P 1:s radioutfrågningar. De har inte fått frågor om klimathot och klimatpolitik. Och inte om vilka uppoffringar och målkonflikter de kan föra med sig.

Då Ulf Kristersson (M) var i P 1, lyste även hela säkerhets- och utrikespolitiken med sin frånvaro. Både utfrågare och partiledare lyckades tala om gängbrottslighet utan att vidröra hur den till stor del eldas på av knarkköpare från andra håll än de ”utsatta områdena”.

I den senare frågan blev det också så, när statsminister Magdalena Andersson (S) stod på tur. Hon vidgade ändå diskussionen något – till kommunernas roll i förebyggande insatser. Men inte heller utfrågarna tog upp att kommuner har väldigt lite av ekonomiskt stöd från staten ifall de lägger mer tyngd i socialtjänstens insatser för att motverka missbruk och utslagning. En del om detta fanns i januariavtalet, men därefter är frågan försummad.

Statsministern har ju hittills gjort sin största och bästa insats i att med, som det verkar, säker hand föra både landet och sitt eget parti till Nato och till deltagande i vapenhjälpen till Ukraina. Ett par utrikespolitiska frågor fick hon i radion. Men de var sådana som gick ut på att försöka snärja henne till att säga något oöverlagt om Turkiets trasslande med Natomedlemskapet eller om eventuella fredsvillkor i det Putinska kriget.

Det kommer att kosta mycket stora pengar, under en följd år. Detta kan man med säkerhet säga om den säkerhetspolitiska krisen och försvarets förstärkning, om energi- och klimatpolitiken och om äldrevårdens utbyggnad i takt med en ändrad åldersstruktur. I första hand är det då viktigt att politiken bidrar till att stärka skattebaserna, genom att främja arbete och företagande.

Men både ökat skatteuttag och ibland smärtsamma besparingar i andra slags utgifter blir ändå ofrånkomliga. Det är då en olycklig uppläggning att som Magdalena Andersson främst vifta med något som är partipolitiskt laddat och mobiliserande, men också särskilt negativt för en stärkt utveckling av andra skattebaser, nämligen skärpt statlig inkomstskatt.

En högst rimlig synpunkt är dock att de med mycket god ekonomi ska vara med och bära en del av försvars- och andra kostnader som svarar mot deras ekonomiska resurser. Det som då först bör göras gäller raden av undantag och även rena kryphål. Sådana finns i kapital- och husbeskattning, liksom i en del avdrag och skattereduktioner, som har det gemensamt att de påtagligt gynnar personer som har det bra ställt.

Men just där finns borgerliga och andra särintressen som vill göra all diskussion farlig och omöjlig i en valrörelse. I detta spelar radions utfrågare med, då de försöker få partiledare att säga att de inte kan göra någon ändring alls i skatteregler för husägare.

Hela blockpolitikens urartning är ett hinder för både sakpolitik och rimliga samarbetsförhållanden. Men extra oansvarigt är att försöka driva fram låsningar som kan förhindra att stora utgiftskrävande utmaningar får en hållbar finansiering, utan att skada ekonomins lyftkraft.